”Sedan jag fick en mänsklig kropp har jag varit ledsen”

Den 17 april 1965 hände något som skulle staka ut resten av Thorstens liv. Det var hans och tvillingbrodern Richards fjärde födelsedag.

– Vår mor tog med oss till Kungliga Dramaten, och jag satt där och hängde över relingen, säger han och börjar nynna på öppningen av Klas Klättermus.

– Sedan den dagen var jag såld. Mellan det att jag var 6 och 16 gick jag varje söndag på matiné på Dramaten. Jag satt på den billigaste platsen och missade inte en söndag. Jag vet inte om det var så nyttigt.

När Thorsten sedan började på Teaterhögskolan i Stockholm i början på 80-talet, hade han samtidigt ett skivkontrakt med MNW på två skivor med bandet Rockvindar. Det blev dock bara en skiva.

– Jag förstörde rösten med sången och rektorn på Teaterhögskolan kallade in mig och sa ”nu har du skivkontrakt, men du har kommit in här och då vill vi att du ska vara här, eller så fullföljer du din musikerdröm och ställer din plats här till förfogande”. Det var ett enkelt val, så sedan dess har musiken legat som en ouppklarad grej.

2005 återvände han till musiken på allvar med albumet Vildvuxna rosor. Sedan dess har han släppt ytterligare två skivor.

När Thorsten ställde sig på scenen i Växjö den 4 februari i år för att framföra låten Jag reser mig igen i Melodifestivalen var det ingen slump. Melodin till låten hade funnits i fyra år, men med annan text. De hade frågat honom flera gånger om han ville framföra låten. Men texterna som presenterades var inte bra nog. Men vad tyckte han om evenemanget när han väl var på plats?

– Jag har ju ett barn i mig, som iakttar. Jag var nyfiken på att komma in i detta som jag inte visste något om, förutom att det är och förblir en totalt perverterad värld.

Men han blev förvånad.

– De som hållit på med det där länge var inte så hånande som jag hade trott, de var friskt befriade från prestige. Det var väldigt roligt och jag gör gärna om det om jag får en bra text.

Men vad trivs han bäst med: musiken eller teatern?

– Det går inte att välja, det är Thorsten teatermannen som gör båda. Om det så handlar om Shakespeare eller Dan Hylander, så är det ändå samma sak.

När Thorstens döttrar ville följa i faderns fotspår gav han dem svaret ”vi som håller på med teater, vi är lite ledsna. Och är vi inte det när vi börjar, så blir vi det.” Själv säger han sig alltid ha varit ledsen.

– Jag har gråtit mina tårar på insidan, ända sedan jag fick en mänsklig kropp har jag varit ledsen.