Suzanne Brøgger: Brev till prinsen av Mogadonien

Folk äter ihjäl sig på dålig föda i Mogadoniens land, som förstås är Danmark, och liksom de flesta länder i globaliseringens tidsålder, menar fru Z, har detta land blivit nynationalistiskt och provinsiellt.

Den prins, som man tänker sig vara Prins Henrik, svarar naturligtvis aldrig på några brev. Desto fler skriver fru Z, alltid med höviskhetens inledande ord: Ers nåd, Ers Högvälborne, Högt ärade Prins etc, med många PS, ty fru Z har så mycket att säga. Hon representerar en utdöende kulturell elit, en aristokratisk kometsvans, kunde man ju säga. Själva kometen den lysande himlakroppen som passerat jorden sedan länge, och som här stavas den gamla världen. Med den försvann även brevförfattarens gröna trolldomsörhängen av en viss Hardenberg.

För att i tidsandan ingjuta lite spänning i boken (litet som en deckare) återkommer hon då och då till denna förlust. Vem har egentligen tagit dem? En omskrivning för: Vem/vilka tog min värld? Fru Z finner sig inte tillrätta i den nya, i ”tidens individualismförgudning”, som antagligen beror på att individen försvunnit som så mycket annat, med örhängena och hela den borgerliga bildningsplattformen. Fru Z kverulerar friskt, men knappt en halv minut har jag tråkigt.

Visserligen har jag svårt att hänga med i och artkänna den flora av mogadonska namn som frun ideligen relaterar till (middag hit och dit, anekdoter, samtal), men det är förståeligt. För dessa människor, även svenskarna P O Enquist och Pär Wästberg, tillhör hennes värld, den bildade, den skrivande, den kreativa reflekterande och kanske till och med moraliserande. Fast detta ord använder inte fru Z. Hon använder gärna franska ord och latinska, för att markera sin status.

Suzanne Brœgger har skrivit en djupt underhållande allvarsbok. Nästan så att jag ville kalla den testamente. Inte ett juridiskt, men ett kulturens och konstens, ett förhållningens och intellektets testamente enligt fru Z, som ju inser att hon nu börjar bli förfärligt gammal. Samma författare som en gång skrev om den mystiska kvinnliga gudomem Inanna, ger här sin friska syn på de patriarkala religionsuttolkarna av vår tid (dock fast i medeltiden!). Hon tar till Susan Sontag för att säga något om sin egen position: Hon tvingades erkänna att hon så småningom hade kommit att leva i en tid som inte längre hade behov av tankar. En ytlig tid, där religion som kitsch hade ersatt reflexion, fanatiska känslor avlöst argument - och där man blev kallad för ”landsförädare” för att man ställde angelägna frågor. I sista kapitlet öppnar Brøgger hela dörren till den värld som måste komma för att inte gås under: Hon förklarar sig feminist. Det är kvinnorna som måste representera den universella människan slår hon fast med Wirginia Woolf och Doris Lessing. I hela mitt liv har jag gett männen en chans att representera människan på jorden, men nu är det slut, skriver fru Z alias Brøgger, med blottade tänder.

TINA PERSSON