Sven-Eric Liedman: Livstid

Detsamma ansåg prästen Floraeus som på 1700-talet placerade kulturens vagga på Österlen. Såsom paradiset beskrivs i bibeln skulle vi i dag ha kallat det för en gated community, men i vårt marknadsekonomiska tidevarv får var och en förverkliga sitt eget lyckorike.

Om detta skriver Sven-Eric Liedman i Livstid, där han reflekterar över tiden, livet och de livsval vi gör, genom att berätta om några kända och okända personer som fascinerat honom. Det är alltifrån städerskan i barndomshemmet till filosofen Augustinus som levde på 300-talet.

Tid är svårt att definiera. Vi kan mäta den, men vi ser på den så olika. Ibland kan den vara snabb som en hind, andra gånger seg som slem. Och Liedman frågar sig - hur långt är nuet? Han ser ett glatt gäng på ett klasskort från 1970-talet, men sonen ser bara en samling förlegade typer. Det är först när samtid blivit dåtid som vi ser den tydligt.

Hans utgångspunkt är det faktum att han fått ett barnbarnsbarn. Det får honom att resa i tiden, att tänka på sin egen mormorsfar. Han föddes 1829. Perspektivet hisnar. Liedman inser att han är gammal eftersom människor i hans omgivning börjar säga att han är vital. Tankarna leder honom vidare till hans egen uppväxt och till tidpunkten då världen utanför kom in i hans liv.

Våra förutsättningar varierar stort, arv och miljö betyder väldigt mycket, men Liedman framhåller ändå våra möjligheter att själva välja väg i livet. Och han belyser det med sina berättelser. Han börjar med prästen Söderberg som gjorde skandal i bygden, där Liedman var barn, genom att överge sin fru, församling och bibliotek. Ett uppseendeväckande val som väcker Liedmans intresse. Han gör efterforskningar och begrundar det som hände och kommer fram till att vi egentligen vet så lite om en människa och vilka livsval hon hade kunnat göra.

En annan man som Liedman ger en bild av är den danske filosofen Kierkegaard, som mer än många andra insåg att varje val förutsätter att man avstår från något annat. Han avstod från sin livslånga kärlek för sitt arbetes skull. Liedman gör mig nyfiken på honom och de andra personerna han berättar om. Han skriver lågmält även om det handlar om dramatiska livsöden, men han gör det insiktsfullt och med skärpa. Dessemellan slänger han också iväg svidande kommentarer om nedskärningssamhället, riskkapitalister, entreprenörshajpen och om varför vi numera ska vara varumärken i stället för människor. Så nog är han vital alltid, Sven-Eric Liedman.

Eva Dandanelle