Tillbakalutad kväll med en sjösjuk poet

Om Benny Andersens uppdiktade vän, den olycksalige svenskfödde Svante Svendsen, som kom bort från en färja mellan Malmö och Köpenhamn 1957 och blev kvar på andra sidan sundet, varit okänd för svenskarna, så håller det på att ändras nu.

Med turnén Den sjösjuke poeten, en passande titel på den musikaliska föreställning som ger Svantes historia, fick publiken på Palladium en tillbakalutad kväll. Det här är den förs­ta dramatisering som gjorts av detta textmaterial. Kammarspelet ligger nära till hands, tillåtande som det är till sitt kriterium.

Helst hade jag sett det här i en krogmiljö (!) kanske för den konstanta förekomsten av porter. Svante hatar perfektionism och hans modfällda tillstånd kräver ett antal porter om dagen. Till slut längtar man själv efter en. Svantes visor är inte som Birger Sjöbergs Fridas Bok, eller Fridas visor. Visserligen flirtar de här sångerna ibland med pekoralen, och visserligen går texternas rim på slaka linan ibland.  

Det gör alls ingenting, för när de framförs med skickliga musiker på kontrabas, gitarr, slagverk och ibland dragspel är de förträffliga. Texterna rymmer både vemod, och humor men jag saknar nerven i skådespeleriet. Särskilt i första akten. 

Det är nu melankolin, trögheten och det depressiva tillståndet som den populäre skådespelaren och sångaren Peter Harryson får förkroppsliga och hasande gestalta. Han läser mycket innantill och kommer åt mikrofonen, vilket är störande. Det blir så mycket bättre i andra akten. Och egentligen är det bearbetningen som inte riktigt svarar upp mot förväntningarna. Skratten uteblir där de borde ha hörts, applåderna tvekar.

Det är den tonsatta poesin som tar hem spelet. Utfyllnaden av storyn känns mer som teatermässiga kringrörelser. Leif Gellerfalks roll som kompositör och vän som gör entré hos Svante i ett påvert hem i Köpenhamn bär upp och för berättelsen framåt. En eloge för hans insats.

TINA PERSSON

Peter Harryson och Leif Gellerfalk i Den sjösjuke poeten.