Utlämnande självporträtt

En sådan som man helst gömmer undan och inte vill att någon ska se. Andreas Rasmusson gör precis tvärtom. I utställningen Distortion söker han i stället upp det obekväma och oförskönande i ett helt gäng utlämnande självporträtt.

I dag är ett lyckat självporträtt en snyggt tagen selfie åtföljd av en lika lyckad statusuppdatering. Och ungefär så har det varit genom århundradena. Det vi vill visa upp är förstås en perfekt fasad, en vältrimmad kropp och ett leende som övertygar. Det är såklart bara fejk, för alla har vi våra mindre lyckade stunder. Kanske till och med fler än de lyckade. Vi är heller inte så snygga som den sida vi ser när vi ensamma poserar framför hallspegeln. Verkligheten är tuff, eller som Andreas Rasmusson själv beskriver småbarnsförälderns tunga insikt: På tre år hade jag slutat jogga, ätit dåligt och sovit alldeles för lite. Som tack för det satt jag här med 15–20 extrakilon. Dessutom hade nya rynkor snittats in i mitt ansikte. Mitt nya jag! Det här var inte personen jag ville bli sedd som ute på stan.

I galleriet visas närmare tjugo fotografier, alla självbiografiska närstudier med knivskärpa och perfekt ljussättning. De åtföljs också av svartvita akrylteckningar i mer abstrakt form. Fotografierna är huvudsaken. De innehåller mycket rörelse, ibland förstärkta med en rent fysisk förvrängning av ansiktsformen. Men frågan är vad det är som är förvrängt egentligen, förutom det rent uppenbara. Är det konstnärens egen självuppfattning som skevar eller är det vår kollektiva bild av skönhet och kroppsideal? Vem skrattar egentligen åt vem?

Man kan såklart avfärda bilderna som en typisk manlig fyrtioårskris, ett brutalt uppvaknande i bottenläge som förebådar den rätta vägen upp ur sunk-träsket. Bort från flottigt hår, övervikt och dagen-efter-pizza. Men det som är mer intressant är egentligen hur vi reagerar när vi ser dem. Om vi ser framför oss behov av förändring, så varför? Vad säger det om oss som betraktare?

Rasmusson har inga ambitioner att skriva oss på näsan utan lämnar öppet för egna reaktioner. Visst, det är ett egocentriskt fotoprojekt, men det finns en allmängiltighet som gör bildserierna relevanta. Det där med att skönhet kommer inifrån, och liknande klyschor.

Thomas Lissing