våghalsig skönhet

Virpi Pahkinen har dragit ut på turné med fyra dansare och sin föreställning Morpho Z. I omväxlande tempo och intensitet visualiserar de en abstrakt resa på scenen. Lite spretigt, men en häftig upplevelse av Pahkinens speciella koreografi.

Morpho Z uruppfördes 2008 men har nu återupptagits för turné runt Sverige. Nypremiären skedde i Växjö i?går, inför en halvfylld teatersalong. Utan att ha sett den tidigare uppsättningen kunde jag med detsamma konstatera att musikerna rationaliserats bort och ersatts av förinspelad musik. Det är förståeligt, men också mycket synd. Den känsla som gått förlorad i samspelet mellan musiker och dansare är svår att ersätta.

Inledningen är magisk i sin enkelhet. Som en silhuett mot en röd fond utvecklas Pahkinen från spirande frö till en rörlig varelse. Eller något sådant. Sedan försvinner hon från scenen, för att inte återkomma förrän precis i slutet av föreställningen. Märkligt. De fyra dansarna genomför däremellan en genomkomponerad koreografi med den äran. Med synbar lätthet tar de sig igenom ett fysiskt mycket krävande program. Inte ens de långsamma partierna innebär någon vila, utan hela tiden finns en koncentrerad anspänning i rörelserna, en uppdämd kraft som hotar att brista.

Handlingen i Morpho Z, i den mån den existerar, sägs vara inspirerad av Ecuadors djungler. Och för all del, visst kan man ana ett visst djurliv i början. Händer och armar formar fladdrande vingar, hungriga käftar och uppstickande horn. Men det känns ändå som att de största influenserna kommer mer österifrån, både i koreografi och musik. Dansarna rör sig omväxlande som i långsam Qi-gong eller som i häftig kampsport. Både slagverkens och strängmusikens entonighet pekar också mot Kina och Japan som uppenbara referenspunkter. Likaså skådespelarnas silhuettverkan mot en lysande fondvägg, likt asia­ tiska skuggdockor.

Virpi Pahkinen själv framstår som en Buddha eller Shiva när hon så dyker upp i slutet av föreställningen. Hennes uppenbarelse, med de välbekanta tunna flätorna och speciella handrörelserna, är gudomlig på något sätt. Både skir som en älva och spretig som en gammal stubbe. Det är härligt och befriande att se henne själv dansa, men till slut blir det väl mycket av ett utdraget solonummer. Det hänger liksom inte ihop med de tidigare partierna.

Som helhet är dock Morpho Z en vacker föreställning, på Pahkinens säregna vis. Den skulpturala koreografin, den suggestiva musiken och den sköna ljussättningen samverkar till en intressant audiovisuell upplevelse.