”Wow, det där var som en actionfilm”

Men vi är inte så rädda för Tomas Tranströmer som för andra poeter, eller för andra nobelpristagare. För han är enkel. Nej, det är han inte heller. Men han använder inga svåra ord. Svårheten ligger någon annanstans, om man vill. Inga likheter i övrigt (no offense Martin Widmark), men ett litterärt förhållningssätt som uppenbarligen funkar blev uppenbarat för mig förra veckan. I onsdags intervjuade jag en barnboksförfattare som heter Martin Widmark. Han skriver bland annat deckarserien Lasse-Majas detektivbyrå. Han har kallats barnens Jan Guillou. Ingen komplimang kanske. Det beror på hur man ser det. Det handlar om hans produktivitet, lättillgänghet och popularitet.

Hur som helst pratade Martin Widmark om hur han ansträngde sig för att låta innehållet vara komplicerat, med så svåra intriger han bara kunde klura ut, men språket och uppbyggnaden så enkel som han bara kunde.

Voilà – nyckeln till framgång hos de unga läsarna.

Dagen därpå fick Tomas Tranströmer Nobelpriset i litteratur (som sagt, inga jämförelser i övrigt :) och då återkom det här med enkelheten. Enkelheten i språket. Komplexiteten i innehållet. Ingen språkmaterialism, orden betyder det de betyder men innebörden av orden tillsammans kanske vi behöver ha levt några år för att förstå.

Eller inte.

I fredags, dagen efter tillkännagivandet av årets nobelpristagare i litteratur var det en gymnasieklass någonstans i Sverige vars svensklektion den dagen handlade om Tomas Tranströmer. Läraren läste Ensamhet I som börjar ”Här var jag nära att omkomma en kväll i februari” (efter att ha först förvissat sig om att klassen visste vad omkomma betyder) och efter läsningen sade en 16-åring: ”Wow, det där var som en hel actionfilm!”

Poesivana: noll, förståelse: total.

Där stod inga ord eller formuleringar i vägen för en mäktig upplevelse. Och den lyckliga läraren kom dessutom alldeles osökt in på en diskussion om vad förtätning innebär.

Poesi är omöjligt att översätta brukar det heta. Så många nyanser går förlorade. Det stämmer inte in på Tomas Tranströmer. Han är översatt och läst på sextio språk. Tanken svindlar. Sextio olika språk. Det blir väldigt många människor. Väldigt många människor som kan ta till sig – på det sätt de vill – Tomas Tranströmers förtätade, genomlysta bilder och få ny tillgång till det verkliga (Svenska akademiens motivering).

Ta bort språket och vi är inte längre människor. Att de som inte bara kan kommunicera hjälpligt utan rentav skapa magi med orden, hitta resonansbotten i oss andra, de människorna – författarna, konstnärerna – ska vi såklart hylla. Utan författare skulle verklig-heten stanna i leran. Orden och konsten höjer oss till en nivå där vi kan reflektera. Reflektera, tänka, uppleva, känna – njuta. Man behöver inte krångla till det. Läs och njut bara.

CAMILLA CARNMO