Anne Carson briljerar med sin slagfärdighet och humor
Norma Jeane Baker av Troja
Författare: Anne Carson
Översättning: Lars-Håkan Svensson
Förlag: Ellerströms
Den kanadensiska poeten och professorn i klassisk grekiska Anne Carson har fått stort internationellt genomslag och omnämns ofta i Nobelprissammanhang. Ett flertal av hennes verk har på senare år getts ut i svensk översättning av olika förlag. Nu har Ellerströms tagit sig an hennes pjäs ”Norma Jeane Baker av Troja” från 2019.
Liksom i föregångaren ”Antigonick” gör Carson här en fri tolkning av ett antikt drama, denna gång Euripides tragedi ”Helena”. Med siktet inställt på skärningspunkten mellan krig och skönhet låter Anne Carson den sköna Helenas gestalt smälta samman med sin sentida efterföljare Norma Jeane Baker, känd som Marilyn Monroe. Gemensamt för dem båda är att män såg deras kroppar som sin egendom och att de fick betala ett högt pris för sin skönhet. I uruppförandet i New York spelade skådespelaren Ben Wishaw (i rollen som Norma Jeane) mot polarprisade operasångerskan Renée Fleming.
Trots att det alltså handlar om en pjäs som spelats (och sjungits!) på teaterscenen gör sig texten så väl i bokform att den lika gärna kunnat vara ett läsdrama. Monologer framförda av Norma Jeane (ibland förklädd till Truman Capote) varvas med ett slags mikroessäer med utgångspunkt i gammalgrekisk krigsterminologi. Detaljer från Marilyn Monroes liv blandas med uppdiktade händelser och en generös mängd referenser till amerikansk samtidsdebatt. Taggtrådsstängsel, fracking, talibaner och metoo är bara några av de fenomen som hittar in i pjäsens universum. Anakronismerna och det dubbla rollspelet understryker tematiken kring falskt och äkta som lyfts fram i flera av textens repliker och som också spelar en central roll i Euripides pjäs.
”Den där Norma Jeane i Troja, det var inte jag (upprepar jag). Det var ett moln.
Han står där som en hejdad lavin.
Moln, säger han. Slogs vi i tio år i Troja om ett moln.
Tja, säger jag, mer eller mindre.”
Monologerna tillåter Anne Carson att briljera med sin slagfärdighet och humor, de skapar öppningar och friktionsytor genom sitt rättframma språk och sina tvära kast. Många av oss har förstås lättare att urskilja pjäsens referenser till samtidshistorien än till det klassiska dramat. Allt måste inte förklaras, men för att njuta av dubbelprojiceringens elegans krävs att vi förstår när den äger rum. Lyckligtvis får vi till vår hjälp ett efterord författat av Lars-Håkan Svensson, som översatt både Carsons och Euripides pjäser.
”Anne Carson får nog sägas vara en ”författarnas författare” av den sort som röner stor uppskattning bland kritiker men som i regel inte lockar en läsande allmänhet.”
I mikroessäerna fördjupas och förankras texten med hjälp av etymologier och associationer. De nät som Anne Carson spinner utifrån från termer som ”sår” och ”slaveri” vidgar perspektiven och skänker – trots sin lätthet – pjäsen en dovare klangbotten.
Carson får nog sägas vara en ”författarnas författare” av den sort som röner stor uppskattning bland kritiker men som i regel inte lockar en läsande allmänhet. Med tanke på hennes klassiska bildning och akademiska tilltal är det begripligt. Men det är också synd, eftersom det vardagliga språket och samtidsförankringen gör hennes böcker tillgängliga för en långt bredare läsekrets. Anne Carson själv har kallat sina pjäser ”översättningar”, vilket minst sagt är att tänja begreppets innebörd. Men det visar på hennes avsikt att inte främst förmedla sitt eget budskap utan föra vidare antikens arv. Det slår mig att om inte samtidslyriken drogs med sin elitstämpel skulle Carson framstå som en folkbildare. Det är bara att hoppas att den fortsatta utgivningen av hennes verk lockar fler att våga glänta på dörren till den evigt samtida antiken.
