Är mäns glädje att döda evig eller finns det hopp för mänskligheten?
Bjälken i mitt öga: om det eviga kriget och glädjen att slå ihjäl varandra
Författare: Carsten Jensen
Översättare: Fredrik Ekelund
Förlag: Albert Bonniers förlag
Förlaget kallar denna bok för en ”debattbok” och meddelar att det är fjärde delen i debattserien som också innehåller ”Källarmänniskor”, ”Mot stjärnorna” och ”Huvudstupa”. Jag tror inte jag håller med. Den här boken har ett större djup, bredd och pålästhet än de flesta debattböcker jag råkat på. Låt oss kalla den vid dess rätta namn: civilisationskritik. Och som sådan både svindlande och förfärande. Genom hela boken för Carsten Jensen samtal med filosofer, författare och historiker, ibland blir referenserna lite väl många.
Civilisationskritik, javisst, som delvis innehåller svar på frågor men också lämnar den stora frågan obesvarad. Utgångspunkten är att män alltid krigat, och att många män alltid funnit en glädje, en eufori i själva striden. Hisnande kopplingar görs mellan peliden Akilles, han som ”brann av vrede” och danska soldater i Afghanistan och krigskorrespondenter, adrenalinkicken som inte återfinns i ett vardagligt liv. Med en feministisk världsbild är det inte svårt att hålla med, men Jensen missar det faktum att flera kvinnor tar aktiv del i strid idag.
Krigets andra sida är ett livslångt PTS-tillstånd. Självmordsfrekvensen bland veteraner är hög och en överraskande analys av Jeppe på Berget belyser detta: Jeppe super inte för att han är fattig och blir slagen av sin hustru utan för att han tvingades se 3000 danskar dö i Wismar.
Är det rätt att kriga? Carsten Jensen är ingen pacifist men ser dagens krig som en ursäkt att inte handla på riktigt. Istället för att mörda Usama bin Laden borde han ha tillfångatagits och ställts inför rätta. Så gjorde man efter Andra världskriget, bödlar skall få sitt straff inför öppen ridå i en rättsprocess. Annars urholkar vi demokratin.
Terrorism är det andra stora ämnet i boken och Jensen inleder med det självklara men förödande faktum att västvärlden behandlar terrorister olika. En Anders Behring Breiviks terrorism försöker förklaras genom olycklig barndom, en ung dansk man som ansluter sig till IS gör det för att han är muslim. Den ene individualiseras, den andre ingår i ett trossystem. Det är farligt, säger Jensen och pekar på just utanförskap som en av de farligaste vägarna in i terrorism. Och glädjen att döda.
Hur får man människor att vilja döda? Receptet är enkelt: suggerera massorna att det finns ett vi och ett dom och att de senare inte är värda att betraktas som människor. Se till att många tror att lösningen på ett problem är att utrota ”dom”. Och mördarna får inte känna ånger.
Vi känner igen resonemanget kring nazismen och förintelsen. Jensen menar att samma recept är evigt användbart och även i mildare skala. Drabbande är hans iakttagelse att medan västvärldens sympati låg hos de bombade i Aleppo så blev samma människor betraktade som en börda när de rörde sig på flykt genom Europa.
Här har vi den här bokens främsta styrka: den tvingar läsaren till självreflektion och eget ansvarstänkande.