Annons

Åsbrink om en familj full av hemligheter

Hon växte upp med känslan av att vara avskuren från sin familjs historia. I boken "Övergivenheten" skriver Elisabeth Åsbrink om sin utspridda släkt – vars öde har präglats av både Förintelsen och de spanska judarnas fördrivning.
Litteratur • Publicerad 12 augusti 2020
"Jag var inte alltid en krigare. En rustning kan man bygga upp som skydd mot saker som gör ont. Men vad huvudpersonen utvecklas till, en krigare, det är för att ta strid mot det hon har vuxit upp i, tabun, förträngda minnen, förnekade erfarenheter, att saker ska döljas och inte får sägas. Allt det vill krigaren kriga mot. Både på ett privat plan men också i ett större nutidsplan: förträngningen av ett minne som min historia är en del av, det spanskjudiska ödet", säger Elisabeth Åsbrink om sin bok "Övergivenheten".
"Jag var inte alltid en krigare. En rustning kan man bygga upp som skydd mot saker som gör ont. Men vad huvudpersonen utvecklas till, en krigare, det är för att ta strid mot det hon har vuxit upp i, tabun, förträngda minnen, förnekade erfarenheter, att saker ska döljas och inte får sägas. Allt det vill krigaren kriga mot. Både på ett privat plan men också i ett större nutidsplan: förträngningen av ett minne som min historia är en del av, det spanskjudiska ödet", säger Elisabeth Åsbrink om sin bok "Övergivenheten".Foto: Jonas Ekströmer/TT
Elisabeth Åsbrink reste till både Cuenca och Thessaloniki för att förstå sin morfar. "Jag lärde mig mycket om det jag skriver om, spanskjudarnas mycket specifika öde. Från 100 år av förföljelse i Spanien och spanska inkvisitionen som leder till att de fördrivs och bosätter sig i det osmanska riket. De hyllar de osmanska härskarna som tar emot det den kristna världen vill ta död på. De bygger sig en ny värld, hela tiden med Spanien djupt inne i sina hjärtan. Jag kom nära det spanskjudiska ödet som jag också bär. "
Elisabeth Åsbrink reste till både Cuenca och Thessaloniki för att förstå sin morfar. "Jag lärde mig mycket om det jag skriver om, spanskjudarnas mycket specifika öde. Från 100 år av förföljelse i Spanien och spanska inkvisitionen som leder till att de fördrivs och bosätter sig i det osmanska riket. De hyllar de osmanska härskarna som tar emot det den kristna världen vill ta död på. De bygger sig en ny värld, hela tiden med Spanien djupt inne i sina hjärtan. Jag kom nära det spanskjudiska ödet som jag också bär. "Foto: Jonas Ekströmer/TT
"Någon har emigrerat i varje generation i min familj, flera generationer tillbaka. Människor som har varit modiga nog, eller desperata nog, att bli utsatta för allt vad det betyder att emigrera, börja från noll, lära sig ett nytt språk och hitta en ny plats. Det skapar också ett förhållningssätt till vad som är nationer och identitet", säger Elisabeth Åsbrink.
"Någon har emigrerat i varje generation i min familj, flera generationer tillbaka. Människor som har varit modiga nog, eller desperata nog, att bli utsatta för allt vad det betyder att emigrera, börja från noll, lära sig ett nytt språk och hitta en ny plats. Det skapar också ett förhållningssätt till vad som är nationer och identitet", säger Elisabeth Åsbrink.Foto: Jonas Ekströmer/TT
"Vrede är ett sätt att häva sig ur en offerroll, och det är väldigt viktigt. Det är vad jag också håller på med i min lilla hörna. Det är en sorts drivkraft i mitt arbete", säger Elisabeth Åsbrink.
"Vrede är ett sätt att häva sig ur en offerroll, och det är väldigt viktigt. Det är vad jag också håller på med i min lilla hörna. Det är en sorts drivkraft i mitt arbete", säger Elisabeth Åsbrink.Foto: Jonas Ekströmer/TT

Ibland har författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink känt sig som ett ogräs, med hela Europa inom sig. Rottrådarna förgrenar sig genom historien, och hon har ägnat decennier åt att förstå dem. Men inte förrän nu skriver hon om sin släkt, i den skönlitterära boken "Övergivenheten. Tre kvinnor, tre städer, en familj".

– Jag är frukten av både spanska inkvisitionen och de spanska judarnas fördrivning, och Hitlertysklands folkmord på de europeiska judarna, plus en überprotestantisk gren från Frankfurt am Main. Det är en europeisk röra. Jag har försökt att se vilka människokedjor som ledde fram till mig, säger hon en sommardag i Stockholm.

Ensam uppväxt

Annons

Elisabeth Åsbrink trevar efter tankarna. Var börjar man nysta i en så stor härva av hemligheter? I boken skildras hur Katherine – som hon också heter – växte upp med känslan av att befinna sig på en öde ö. Hon kände sig ofta ensam.

– När jag gick i skolan och folk pratade om sina kusiner tyckte jag att det var det vackraste som fanns. Jag har alltid känt ett slags avund mot människor som har sin egen flock. Ett sätt att försöka bygga min familj var att skriva om den, säger hon.

Boken gör nedslag i släkthistorien. Där finns mormor Rita som växer upp i slummen efter det att hennes föräldrar migrerat från Tyskland. Morfadern, Vidal Coenca, var en spansk jude som växte upp i grekiska Thessaloniki. Inte många känner längre till hur de spanska judarna fördrevs under inkvisitionen.

– I vårt samtal i dag är de icke-existerande därför att de blev nästan helt totalt utraderade i andra världskriget. Det vill jag också berätta om, och det går ihop med att hela min barndom var full av förträngda och tystade saker. Allt hängde ihop.

Enorm hemlighet

Även Elisabeth Åsbrinks mamma Sally är frukten av en hemlighet. Rita och Vidals förhållande gick emot Vidals kultur och han hemlighöll det för sin familj. I researchen inför boken upptäckte Elisabeth Åsbrink morföräldrarnas vigselbevis i ett arkiv – och trodde att det stod fel datum. Paret gifte sig när Rita var över 50 år – efter ett liv tillsammans.

– Egentligen var hon ogift, och alltså lagligt oskyddad. Barnen hade också varit oskyddade, och detta i ett klassamhälle som Storbritannien. Det måste ha varit en enorm hemlighet.

Hon ville hylla sin mormor, "denna taggiga tant" som levde i London, och porträttet är inspirerat av Virginia Woolfs klassiker "Mrs Dalloway", men med en kvinna från lägre medelklassen i centrum.

Att skriva om sin mamma var mer smärtsamt: som liten var Elisabeth Åsbrinks främsta uppgift att se till att hennes mor inte tog livet av sig. I vuxen ålder skrev hon om det medberoendet, i en krönika i Dagens Nyheter, där hon nämnde sin barndoms situation, omskriven så att det verkade handla om ett barn i nutid.

– Efter det fick jag tre jättearga mejl där de skrev att jag måste anmäla det här till socialen, för att barnet måste omhändertas. Oj, tänkte jag, är det så min barndom ser ut när jag berättar om den? Jag blev chockad.

Barnet först

Nu ville Elisabeth Åsbrink för en gångs skull sätta barnet först. Hon skildrar Katherine, Lilla "K", som vet att vissa ord är förbjudna i mammans närhet. Ordet "jude" är förbjudet, liksom "pappa". Mamman tog helt avstånd från det judiska. Elisabeth Åsbrinks pappa var född i Ungern, och förlorade flera familjemedlemmar i judeförföljelserna.

Annons

– Han var själv mycket nära att dö för att han plötsligt blev kategoriserad som jude, fast han var döpt i kyrkan, åt fläsk och firade jul när han var liten. Där är övergivenheten ett faktum, inte ett psykologiskt tillstånd – även om den är det också.

Familjens öde har varit en skugga i Elisabeth Åsbrinks liv. Som 14-åring utlöste allt det nedtystade en kris och hon beslutade sig för att aldrig förneka eller låtsas vara något annat än det hon är. Ändå kände hon länge obehag om någon frågade om hon var judisk.

– Långt upp i vuxen ålder gav den frågan mig hjärtklappning, ångest, ont i magen, säger hon och kallar reaktionen för "en akut överlevnadskris".

Drivs av vrede

I hela sitt författarskap har Elisabeth Åsbrink nagelfarit ensidiga bilder av nation och identitet. Så blir det med en pappa vars land försökte mörda honom, menar hon.

– Det ger en väldigt stark brist på tillit och ett tvivel på vad en nation, trygghet och nationalism är.

Vreden hon känner över släktingars öde använder hon som en positiv kraft.

– Den har drivit många samhällsförändringar: arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och nu ser vi metoo och Black lives matter som också drivs av vrede. Kanske skulle jag vilja införa en vrede mot utsattheten som judiska människor erfar.

Fakta: Elisabeth Åsbrink

Född: 1965

Bor: I Stockholm och Köpenhamn.

Familj: ”Två vuxna söner sedan ett tidigare äktenskap, och de är mina bästa vänner. Och så är jag gift med Joakim som är dansk journalist och författare.”

Bakgrund: Journalist och författare som debuterade 2009 med "Smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen 'Sju tre' och morden i Malexander". 2012 debuterade hon som dramatiker med pjäsen "Räls", på Folkteatern i Göteborg, och hon har sedan dess skrivit ett flertal pjäser. 2012 utkom också "Och i Wienerwald står träden kvar". Andra böcker hon har skrivit är fackboken 1947, som är översatt till 19 språk och "Orden som formade Sverige".

Aktuell med: Boken "Övergivenheten. Tre kvinnor, tre städer, en familj"

Läser: "Jag har den senaste tiden läst två fantastiska böcker, den ena är 'Kirke' av Madeline Miller, som är jättefint översatt till svenska. Den andra boken är 'Den stora skrivboken' av Agota Kristof. Två oerhört starka böcker. Annars läser jag väldigt mycket researchböcker.”

TT
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons