Bajsande har fascinerat barn och vuxna sedan Gargantuas tid
Hej Bajskorv!
Författare: Henrik Hallgren
Förlag: Bonnier Carlsen
För snart tjugo år sedan arbetade jag som bokpratare på Bibliotekstjänst. Samtidigt som jag gick till posten för att hämta mitt bokpaket köpte jag några smarriga gräddbullar. Det blev en lite märklig känsla att sätta tänderna i den kletiga bullen och samtidigt packa upp Pernilla Stalfelts nyutkomna ”Bajsboken.” Sedan dess har det utkommit många böcker i ämnet.
Få har väl undgått diskussionen som kulturredaktören för Västerbottens-Kuriren Sara Meidell utlöste med sin artikel: ”Bajset i barnlitteraturen måste stoppas.” Hon menar att ”bara bajs gör ingen bok” och det har hon ju rätt i. Samtidigt tycker jag att det är olyckligt att en debutants bok kommer i skottlinjen för en principiell debatt om vad barnlitteratur får handla om. Dessutom tycker jag inte att det är ett uppdrag för barnlitteraturkritiken.
Diskussionen är inte ny och det är påfallande hur retoriskt lika dylika spörsmål ser ut genom historien. Å ena sidan tycks själva ämnet stöta folk och å andra sidan vill man mena att det är en fråga om kvalité, alltså hur det görs och häremellan kan man smyga in några uppfostrande pekpinnar.
Lotta Olsson i DN menade att det inte är barn, utan de vuxna, som är fixerade vid bajs. Det tror inte jag. Är det något som har följt med i världens litteraturhistoria genom århundraden så är det bajs och snusk. En som studerat detta ingående är den ryske språk- och litteraturforskaren Michail Bachtin (1895–1975). I sitt digra verk ”Rabelais och skrattets historia” utreder han hur den medeltida skrattkulturen såg ut. Hur den uppträdde i sin högsta form (eller egentligen lägsta) i karnevalen då den upp och nedvända världen tillåter allt som annars är förbjudet och tabu. François Rabelais böcker om jättarna Pantagruel och Gargantua väjer inte för några snusktabun. Någon dricker för mycket vin och håller på att dränka en hel stad med sin aldrig sinande kisstråle. Litteraturhistorikern Victor Svanberg skrev att Rabelais var en glad absurdist och att hans ”sätt att ogenerat tala om sexualia slår alla nutida rekord.” Det mest framträdande hos Rabelais är det kroppsligas princip, där det dominerande är själva kroppen. Alltså ätandet och drickandet. Och bajsandet. Rätt likt mänskans första levnadsår tycker jag.
”Sedan presenteras den stora familjen i korta rader och talande bilder. Där är Hårdingen, Majskorven, Kringlan och Rödbetan”
Upptakten till dagens bajsdiskussion var Meidells läsning av Henrik Hallgrens debutbilderbok ”Hej Bajskorv!” som handlar om en storfamilj av bajskorvar i alla storlekar och färger av bruna nyanser. Meidell må ha en poäng med att bara bajs gör ingen bok och det är faktiskt bara bajs i Hallgrens bok. Det är ingen oförglömlig litterär storhet och hur många småbarnsbilderböcker är det? Men boken har onekligen en viss charm. Den börjar med ett direkt tilltal till barnet: ”Hej! Jag heter BAJSKORV. Vad heter DU?” på bilden vinkar en glad bajskorv och på nästa uppslag säger den ”Vilket fint namn!”. Men dessa och liknande rader inkluderar boken det läsande barnet. Bajskorven berättar något till exempel vilken färg han gillar bäst (brunt såklart) och frågar barnet vilken favoritfärg det har. Sedan presenteras den stora familjen i korta rader och talande bilder. Där är Hårdingen, Majskorven, Kringlan och Rödbetan för att nämna några. Det dansas och pruttas och gissa vad de gillar allra bäst! Jo, att bada, så spolas de ner i boken sista bild.
Inte den sämsta skitbok jag läst.
