unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Blodig vardag mellan Eufrat och Tigris

Duraid Al-Khamisis andra roman varvar mellan fantastiskt gripande berättelser och ett frustrerande stort omfång.
Duraid Al-Khamisi skriver en rå, fantastisk prosa.
Duraid Al-Khamisi skriver en rå, fantastisk prosa.
Foto: Atlas

Duraid Al-Khamisis andra roman ”Mellan floderna” skiljer sig från den journalistiskt färgade uppväxtskildring, ”Regnet luktar inte här”, som han debuterade med. Den fastnar i skarven mellan fantastiskt och frustrerande.

”Mellan floderna” befinner sig, precis som titeln antyder, mittemellan. Litterärt står romanen mellan olika genrer, berättartekniker och stilar. Det ekar lika mycket från muntligt sagoberättande som prosalyrik, och ibland håller det ihop. Ibland blir det mindre bra.

quote
Man kan alltså läsa ”Mellan floderna” som ett försök att skildra områdets blodiga, splittrade historia.

På ett mer konkret plan handlar romanen om landet mellan de två floderna. Alltså den delen av civilisationens vagga som ibland kallas Tvåflodslandet eller Mesopotamien, området mellan Eufrat och Tigris som idag är Irak.

Man kan alltså läsa ”Mellan floderna” som ett försök att skildra områdets blodiga, splittrade historia.

Splittringen gestaltas inte bara i form av kronologiska hopp genom århundraden av konflikter, utan också genom romanens uppbyggnad. Den består av mängder av korta, från varandra helt fristående texter (med lite för lustiga rubriker) ‒ ögonblicksbilder från områdets olika folk varvas med små bitterljuva aforismer och hela noveller. De många rösterna och intensiva tempot är en del av gestaltningen, en del av landet.

Här finns inga egennamn som pekar ut någon, utan människor, länder och folk kallas i stället Diktatorn, Träskpojken, Imamens folk, Supermakten, Glasmästaren, och så vidare. Det är ganska genomskinliga symboler, men det skapar på samma gång distans och allmängiltighet.

quote
Många avsnitt rycker tag i läsaren med en rå, fantastisk prosa.

Alltihop hålls samman av en lös ramberättelse, där den otrevlige ängeln Gabriel har skickats ned till landet för att se efter varför invånarna bönar och ber så högt.

Många avsnitt rycker tag i läsaren med en rå, fantastisk prosa. Som den unga pojken i ”Fåraherden” som lär sig regionens språk och med sin naiva blick gör de underliggande konflikterna tydliga, eller transpersonens sorgliga öde i ”Sagan om Det”. Gabriels irriterade samtal med en staty i ”Tala är silver, tiga är guld” sticker också ut som extra välskriven.

Al-Khamisi skildrar enkel vardag bredvid livsomvälvande händelser, vanliga människors konflikter bredvid epokgörande skiften. Men det är också spretigt, och romanen har fått betala för försöket att få med så mycket.

Många avsnitt känns nämligen överbelastade av symbolik, sorg och surrealism. Berättelserna är för många, för oavslutade, för lösryckta. Det skulle vara lätt att säga att en kortare version av romanen hade avhjälpt det, att en tydligare röd tråd hade gjort det lättare att ta till sig allt orättvist lidande. Samtidigt förstår jag att en sådan plats kan tjäna på skildras så här febrigt, intensivt, högt och lågt på samma gång. Och det är ett imponerande försök.