Briljant om gränslandet mellan fakta och fiktion
Underlandet
Författare: Hanna Nordenhök
Förlag: Norstedts
Genre: Roman
Titeln på Hanna Nordenhöks nya roman gör det onekligen svårt att inte associera till Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet”. Därtill är temat verklighetsförskjutningar centralt i båda verken. Men den lilla belevade flickan Alice är hos Nordenhök ersatt av en smutsig hemlös kvinna som kliver ut ur skogen med flätat hår, snickarbyxor och en uppsjö fingerade namn att välja bland. Rejält överårig försöker hon klä sig som skolelev, i syfte att diskret smälta in på de skolor hon uppsöker. Precis som i de parallella historierna om en fabulerande utrikeskorrespondent och en lyxhustru som upptäcker fruktansvärda sexuella hemligheter om sin make finns en dokumentär kärna ur vilken fiktionen fått blomstra.
”Bortsett från att den helt enkelt är väldigt bra finns det något med vår tidsanda, så präglad av logaritmer och artificiella verkligheter, som gör att den känns påträngande aktuell.”
Gemensamt för skildringarna är en undersökning av det sociala maskspelet och vad som händer när spelet går förlorat. Den fabulerande journalisten (inspirerad av Der Spiegels tidigare stjärnreporter Claas Relotius) som ständigt påstår sig vara i väg på känsliga intervjuuppdrag upptäcks av sin fotograf då han tillbringar timme efter timme vid ett kafébord – försjunken i nästa påhittade reportage och i själva verket avstängd från den värld han är satt att skildra. Det är naturligtvis chockartat och fotografen kämpar med att förstå vem det är han egentligen ser genom fotolinsen:
”Som en inspirerad författare, inbegripen i skrivandet av en kuslig automatskrift som bara tycktes rinna fram ur honom från ingenstans, ur medvetandets vindlingar, han hade aldrig förstått sig på författare, vad som fanns i deras huvuden, något perverst vilade över dessa varelser som kunde plocka fram de mest spektakulära påhitt ur sina inre system av skrymslen, fack och lådor, besatta eller njutande manipulatörer”
Ja, det råder sannerligen ingen brist på metanivåer i denna på samma gång suggestiva som gäckande bok. Bortsett från att den helt enkelt är väldigt bra finns det något med vår tidsanda, så präglad av logaritmer och artificiella verkligheter, som gör att den känns påträngande aktuell.
Nordenhöks prosa för läsaren tätt inpå karaktärerna samtidigt som dessa på något underligt vis förblir bortvända, ständigt på väg någon annanstans. Vart tycks de sällan veta. Författaren måste till syvende och sist lämna dem åt sig själva, och åt läsaren. Så om läsupplevelsen skulle liknas vid något ur ”Alice i Underlandet” vore det därför närmast Cheshirekatten, vars leende hänger kvar i tomma luften långt efter att dess ägare gett sig av.
