”Bunkerkvinnan” är platt och överdramatiserad – offret förtjänar mer
Bunkerkvinnan
Premiär: 24 oktober på Viaplay och TV3.
Manus: Kalle Ström.
Omdömet baseras på samtliga tre avsnitt.
Isabel Eriksson kidnappades och låstes in i en bunker under en vecka år 2015. Där hölls hon i fångenskap av en läkare som planerat bortrövandet i flera år. Han hade byggt en bunker och väntat in rätt offer.
Själv minns jag händelsen väl. Den ägde rum i i nordöstra Skåne, där jag jobbade på Kristianstadsbladet. Jag skickades till platsen och mötte riksmedia. Den närmsta tiden skulle åtskilliga artiklar skrivas av redaktionen. Mina förväntningar var därför höga på denna dokumentär.
Under en dejt med en läkare i Stockholm drogades hon med jordgubbar injicerade med sömnmedel. Efteråt körde han henne till sitt hus där hon vaknade i en levande mardröm.
Läkaren tänkte ha henne där i flera år. Fler kvinnor skulle föras dit. Och ett tortyrrum var påtänkt.
”Bunkerkvinnan” utgår från Isabels berättelse och många scener är dramatiserade i en kopia av bunkern som byggts av produktionen. Ett stort persongalleri intervjuas. Vi får även följa Isabels möten med en psykolog som inriktar sig på trauma. Hon har sedan tiden i bunkern inte bearbetat den extrema händelsen och uppvisar tydliga tecken på PTSD. Till exempel klarar hon inte av ljudet av kylskåp som slår av och på.
Styrkan i dokumentären är att Isabel sätts i förarsätet. Det är hon som ringer polisen och begär ut förundersökningen. Hon åker till Polismuseets arkiv för att se maskerna som läkaren bar i bunkern. Denna resa schabblas dock bort i en uppsjö av dramatiserade scener med skräckfilmsmusik. ”Bunkerkvinnan” ger inte mycket förtroende till tittaren.
I övrigt tillför dokumentären inte mycket nytt. Och det som läggs till är mest pusselbitar om gärningsmannen. Hans chef på vårdcentralen beskriver honom som trevlig, omtyckt och kompetent. En gammal vän berättar att läkaren ”var den smartaste personen som han någonsin träffat”. En granne säger att kvinnan har lite sig själv att skylla. Det är häpnadsväckande hur den kommentaren inte följs upp. Att dokumentären inte tar fasta på den och breddar blicken.
Isabel Eriksson jobbade som eskort och erbjöd en ”riktig flickvänsupplevelse”. Det är i den rollen som hon utsattes. Här missar dokumentären ett öppet mål. Fanns det verkligen inte en enda expert som kunde fördjupa detta, det strukturella våldet som utförs av män mot kvinnor? Istället landar dokumentären i förklaringen att en ensam, målmedveten och ”smart galning” lyckades med sin plan.
”Bunkerkvinnan” blir en platt berättelse. Tittarna blir inte mycket klokare.
Och offret förtjänar mer.