Debutanten Teodor Stig-Matz skildrar det unga medelklasslivets våndor

I grunden bra saker förstås. Men den tryggheten har ett pris: känslan av att du egentligen inte har förtjänat dina framgångar. En smärtsam insikt som följer den privilegierade genom livet, i allt den gör. Innehållet lever inte upp till ytan. ”Tavlor på en utställning” handlar, på ett djupare plan, om den känslan.

Ytligt sett är romanen en berättelse om en ung man som återvänder till hemstaden Lund då hans bror tagit livet av sig. Det är med stark motvilja han åker. Familjebanden är minst sagt störda, men kulturen kräver ju att man kommer hem när en bror dör. Och väl hemma uppdagas hemskheter om brodern. Läsaren får ta del av en rad bisarra händelser. Jag ska inte avslöja vad brodern har gjort men vill ändå säga att jag nu bättre förstår gamle Aristoteles ord om att vissa ämnen passar för komedi och andra för tragedi. Romanen presenteras visserligen som en svart komedi (så okej, den är väl ett mellanting då) men jag anser ändå att ämnet hade förtjänat en värdigare inramning.

Kanske är det en generationsfråga men en dinosaurie som jag ogillar när frågor kastas i knäet på mig. Det känns slappt på något vis: ”Varför gjorde aldrig någon något för min skull? Eller, det gjorde de väl, men det kändes aldrig som det, inga stora saker i alla fall. Var det vad jag var? En person som klagade och tyckte synd om mig själv trots att jag inte borde tycka synd om mig själv?” Sådana frågeharanger återkommer ofta. Nu menar jag inte att romaner måste ge läsaren svar, absolut inte, men jag tycker att de åtminstone borde resonera lite åt läsaren istället för att ställa alla de frågor som vi själva redan har. Men som sagt, det kan ju vara jag som är gammaldags.

Trots kritiken av romanens ytskikt är den på ett djupare plan bra. Inte minst på grund av gestaltningen av den privilegierade medelklassiga akademikertypen. Den som lyckas göra varje världsproblem till en privat angelägenhet. Ge dem ett demonstrationståg och snart går de längst fram, långt framför alla som gick där först. Till och med världssvälten skulle de enkelt kunna få att framstå som om den är deras lidande, egentligen. Dessutom har de en utvecklad förmåga att se grandet i sin nästas rasistiska blick men är blinda för bjälken i den egna. Därför kan de tillåta sig att kasta ras- och klasstereotyper kring sig. I romanen finns flera exempel på just det. Men eftersom jag alltid väljer att läsa litteratur välvilligt så förutsätter jag att stereotyperna används på ett berättartekniskt medvetet sätt. Det bidrar till att göra romanens djupare berättelse intressant.