Det går fort i hockey – men inte i Fredrik Backmans roman

I och för sig har Backman tagit på sig ett storslaget uppdrag i boken. Två rivaliserande hockeyklubbar i två närliggande städer mitt i Norrlands skogar, ska skildras. Karaktärerna är många och är det något som Fredrik Backman kan, så är det att ge dem alla en egen identitet. Ingen släpps att driva iväg, alla lägger sin viktiga lilla pusselbit till skildringen av städerna.

Hockey är det som binder samman de tre böckerna, men egentligen handlar det inte om hockey. Alla de tre böckerna ställer snarare en större fråga om vad en sport kan betyda för en stads identitet. Med detta följer så klart fler stora frågor. Fredrik Backman närmar sig svåra ämnen som vargens varande och icke varande, småstadskomplex, gängkriminalitet och granskande journalistik på små redaktioner. Men även om frågorna är stora, är de inte kontroversiella. Det mesta är sånt som kan kommenteras med ett ryck på axlarna och svaret ”folk i storstan har ingen aning om hur vi har det här uppe”.

Att Fredrik Backman är duktig på skildringar är det inget snack om. Men frågan är om han ändå inte fick lite väl fria tyglar när den sista delen i bestsellertrilogin skulle skrivas. Upprepningarna är många, de vindlande och ofta onödigt långa poetiska beskrivningarna om vad karaktärerna skulle ha gjort i en given situation om situationen bara varit lite annorlunda, blir snabbt tröttsamma.

Det går fort i hockey, men det går sannerligen inte fort i Fredrik Backmans roman. Lite mer hockeytänk och lite färre vackra ord hade inte skadat ”Vinnarna”.