Det talas om kvinnliga filmare
I ett Göteborg där vi uppmanas ringa Herr Luft för att få veta hur det står till med inversionen rullar filmfestivalen vidare. Halvtid har passerats och vill man gömma sig undan de höga luftföroreningarna är det utmärkt att göra det i en biolokal. Därinne kan man resa till nästan vilket land som helst, och kanske sådana här dagar helst till avlägsna biltrafikfria trakter. Varför inte till snöiga Nova Scotia och möta unge Emerson, som i kanadensiska Whole new thing blir förälskad i sin lärare. Eller hoppas på en plats på redan slutsålda The cave of the yellow dog och få se vad som händer när en liten flicka hittar en övergiven hund i en grotta.
The cave of the yellow dog är gjord av Byambasuren Davaa, tidigare känd för Den gråtande kamelen - som visas i serien Filmsjuan på Palladium den 30 april. Byambasuren Davva är kvinna, men att männen dominerar filmbranschen är fortfarande är alldeles sant. De är flest, de får mest pengar och en titt i festivalkatalogens register visar att kvinnorna är i minoritet. Men kanske är den svängning, som kulturminister Leif Pagrotsky kräver av filmbranschen i Sverige, ändå på gång. För det har talats mycket om kvinnliga filmare i Göteborg i år. Lena Einhorns Ninas resa har som bekant nyligen kammat hem två guldbaggar, och redan vid filmfestivalens invigning förra helgen dessutom belönats med både Göteborgs stads stora filmpris och ett nyinstiftat Mai Zetterling-stipendium.
Och många av festivalens riktigt bra kortfilmer är gjorda av kvinnor. Till exempel I den bästa av världar, av och med Nina Holst från småländska Ramkvilla - en film med klar Roy Andersson-känsla i både bild och tanke. Den är en av åtta filmer som tävlar om Startsladden för bästa kortfilm, och skulle Nina Holst vinna får hon ekonomisk hjälp till en ny film. Priset består av filmteknik till ett värde av minst 400 000 kronor och 100 000 i kontanter.
På årets festival har publiken också kunnat se de tre första filmerna gjorda efter Dorismanifestet, med kvinnor bakom alla viktiga funktioner och med minst en kvinnlig huvudroll. I Skjut mig av regissören Anna Hylander är det kvinnor i alla roller. Det är en film om en rånarjakt, där invanda begrepp ställs på huvudet.
Festivalens hjärta finns i kvarteren runt Järntorget, där inversionen för övrigt är som värst. Där finns tre stora biografer och ett jättetält på torget för mat, dryck, musik och samtal om film. Men trots att det finns många hundra filmer att välja på blir alla inte nöjda. En alldeles sann historia är den om paret i 30-årsåldern som satt mitt i festivaltältet och diskuterade vilken film de skulle se.
Vad tror du om Dråpet? sa han. Nej, sa hon, absolut inte.
Och så förkastades det ena förslaget efter det andra tills hon till slut kom med den förlösande idén: Ska vi inte gå och hyra en film? Och så blev det. Så kan man ju också göra i festivaltider i Göteborg.
