Detaljerna skaver i Elise Karlssons nya romansatsning

I nya ”Det finns liv här” återvänder hon till Rinkeby, nu utifrån ett historiskt perspektiv. Hon vill skildra det tidiga 70-talet då förorterna på Järvafältet växte fram och de personer som bosatte sig där. Åren då vänstern var framtiden och alternativen och kampen tog sig helt andra uttryck än idag. Här finns de turkiska invandrarna, här finns den gamla sossen, här finns den sökande afrikanen, den jazzande amerikanen, de unga, kämpande vänstermänniskorna, liksom de som redan ser sig som utslagna. Alla söker de sammanhang, kärlek och vänskap.

”Det finns liv här” hade kunnat bli en rik roman, och eftersom det ska bli en boksvit kan man fortfarande hoppas att den blir det. Men nu susar de närmast schablonmässiga karaktärerna förbi som vore det en sammanfattning av en tv-series tidigare avsnitt. Nära kommer man ingen, möjligen undantaget Kai. Personerna är många och bostadsområdet Rinkeby som ska ge namn till sviten är inte heller i fokus. Ständigt befinner sig personerna på andra ställen, innerstan beskrivs betydligt rikare.

Elise Karlsson befinner sig på ett förlag som är kända för sin noggrannhet, men här har man släppt igenom överraskande mycket. Eftersom Karlsson skriver i en högst naturalistisk tradition blir det lite märkligt att barnen älskar Hubbabubba fast tuggummit lanserades först åtta år senare, att blå linjen redan finns, att vissa seriealbum som räknas upp inte heller kommit ännu – och vilken fattiglapp i Sverige hade fjärrkontroll 1974?

Det kan låta petigt att uppmärksamma detta, och det är det kanske, men är sammantaget en indikation på att hela skrivprocessen kunde ha varit mer omsorgsfull. Förhoppningsvis får personerna i Elise Karlssons värld mer kött och blod när man kan sätta sig och läsa hela sviten. Hoppas det. Nu är de på sin höjd i en inledningsfas.