Edgar Corveras debutroman är skickligt skriven men har några lösa trådar
Vi
Författare: Edgar Corvera
Förlag: Wahlström & Widstrand
En roman är en väv av händelser. Tråden leder från en händelse till en annan som i sin tur kastar ljus på en tredje, och så vidare. Ibland vävs tyget dessutom i olika tidsplan. Det som har hänt förr förklarar det som händer nu. Sådana berättelser kräver mycket av läsaren för att följa tråden, liksom mycket av författarens förmåga. Edgar Corvera väver på det sättet i debutromanen ”Vi”. Tematiskt handlar den om en livskris och hur sökandet efter rötter ofta är ett uttryck för förhoppningar om svar på stora livsfrågor.
Det är i grunden en enkel historia. Orlando är småbarnspappa. Han blev förälder mot sin vilja. Läsaren följer honom i vardagen med sonen Osip, arbetet på ett gruppboende och skrivardrömmarna. Via minnen från ett tidigare familjeliv med pojkens mamma Sandra vävs även en historia om förälskelse, föräldraskap och uppbrott in. Samtidigt serveras läsaren utkast från en roman om hur Orlandos föräldrar träffades i Belarus, dit fadern hade åkt från El Salvador för att studera, och om familjens flytt till Sverige.
Trots vardagligheten är romanstrukturen alltså avancerad. Och det kräver som sagt både sin läsare och författare. Jag tycker att Edgar Corvera klarar det bra. Genom att låta Orlando söka livskrissvar i barndomens Belarus binds olika tidsplan skickligt ihop. Samtidigt finns det några lösa trådar. Ett exempel: att Orlando kommer dragande med, relativt sett, små relationsproblem till en auktoritär stat där man brottas med reella frihetsproblem torde skapa inre konflikter som kunde ha utvecklats. Men författarens första romanväv bådar trots det gott för framtiden.
