Elin Thornberg: ”Ragnarök lyfter in de nordiska myterna i nutiden”

För oss som läst om nordisk mytologi är Ragnarök något som känns väl igen. Enligt myten är det definitionen av det som leder till jordens undergång. Det börjar med naturkatastrofer, bland annat en översvämning, och kulminerar i en strid mellan gudar och jättar. Det är alltså i detta som serien ”Ragnarök” tar avstamp.

I fokus för serien, som beskrivs som ett coming of age-drama, står de två väldigt olika bröderna Magne och Laurits (David Stakston och Jonas Strand Gravli), som tillsammans med sin mamma flyttar till den lilla byn Edda på Norges landsbygd. Namnet på byn är så klart en blinkning till den poetiska eddan, som innehåller flera av de kända gudamyterna.

Magne är tystlåten och smart, medan Laurits är utåtriktad och skämtsam. Men efter att Magne har hjälpt en gammal man över ett övergångsställe får han omänskliga, gudalika, krafter. Som att kasta en hammare omänskligt långt, till exempel. Kanske har ni redan nu lyckats gissa vilken gud han är, och från det är det inte heller så svårt att gissa sig till vem Laurits är, egentligen. De flesta av karaktärerna är lätta att identifiera ur mytologin.

Magne hamnar snabbt i händelsernas centrum tillsammans med den miljömedvetna och åsiktstarka Isolde (Ylva Bjørkaas Thedin) som gör allt för att bevisa att den stora industrin som drivs av den snorrika familjen Jotun ligger bakom de plötsliga klimatförändringarna i området.

Det finns så mycket som är bra här. Det märks att produktionen haft viljan att skapa en diskussion om naturen och vad vi människor gör med den, och att binda det till historier som är så starkt förknippade med oss själva är inte bara smart, det är genialt. Miljöerna är trollbindande och vidsträckta med höga fjäll och djupa dalar, och det är nästan värt att titta bara för att få njuta av naturen.

Det finns dock en del problematik, och det ligger framförallt i att serien inte riktigt verkar veta vem den vill nå. En rätt stor procent av handlingen är nämligen tonårsdrama, men temat är trots allt vuxet och tilltalet likaså. Narrativet är ofta ängsligt övertydligt, som om produktionen inte riktigt vågat lita på att folk kommer hänga med i svängarna. Men det gör man, var så säker.

Men det är trots allt svårt att inte charmas av ”Ragnarök” och den starka skådespelartruppen. Särskilt huvudrollen David Stakston briljerar med en stiligt sömlös karaktärsutveckling från tonåring till, tja, gud. Precis som i tidigare nämnda ”Skam” är dialogen aldrig forcerad, utan ständigt smart, aktuell och trovärdig. Det blir aldrig tråkigt och att serien kommer att få många fans, även utanför Skandinavien, är det inget snack om.