En levande och mångbottnad roman om litteratur, minne och identitet

Den senegalesiska författaren Mohamed Mbougar Sarr behärskar den här konsten i romanen ”Fördolt är minnet av människan”, som han för ett par år sen fick det prestigefyllda Goncourtpriset för i sitt nya hemland Frankrike. Eller förresten, hemland och hemland, vad är det? Det är denna fråga som är labyrintens innersta punkt, där monstret väntar, i en anspelning på myten om Minotaurus.

Fast labyrint är egentligen fel ord. Romanen påminner mer om ett sånt där tredimensionellt träpussel som, om man bara får bitarna rätt, till slut ska bilda en kub eller ett klot. Det är lager på lager av referenser, intrigmässiga överraskningar och komplicerade diskussioner om samtidens politiska frågor. Persongalleriet består både av verkliga och påhittade figurer. Till exempel dyker den argentinska författaren Ernesto Sabato upp med sina deliriska mastodontromaner, som inte är helt olika Mbougar Sarrs egen.

Ett av de starkaste spåren är frågan om minne och identitet. Det kan förstås låta gravallvarligt och tråkigt. Men Mbougar Sarrs roman är varken seg eller svårtuggad, snarare intellektuellt levande och smart, om än ibland alltför smart. Man kan läsa den som en litterär deckare, där intrigen nystas upp av berättelser från de olika inblandade i historien.

Romanen handlar om en annan bok, och framför allt dess mystiska författare. Den boken heter ”Omänsklighetens labyrint” och författaren, TC Elimane, är från Senegal, liksom Mbougar Sarrs huvudperson Diégane Latyr Faye, som bedriver ett intrikat detektivarbete för att hitta Elimane. Diégane söker sig bakåt genom fransk litteraturhistoria och senegalesiska familjeöden.

Jag tror i och för sig inte att Mbougar Sarr skulle gilla min sammanfattning av handlingen. Tidigt i romanen skriver han att den ofta ställda frågan – Vad handlar boken om? – ”inkarnerar det Onda i litteraturen”. Enligt Diégane är det bara medelmåttiga eller dåliga böcker som handlar om någonting. ”En stor bok handlar om ingenting, och ändå finns allt där”, säger en av Diéganes kompisar i någon av de ständigt pågående litteratursamtalen som hans gäng ägnar sig åt i diasporan i Paris.

Det är vid närmare eftertanke ett ganska flummigt uttalande. Och där ligger också ett av problemen med romanen – den tyngs av ett slags intellektuell uppvisningsiver. Som när en brådmogen yngling försöker platsa bland de höga intellektuella herrarna. Den mest konservativa grundpelaren i litterär historieskrivning – den om genialitet och kanon – ifrågasätts i viss mån, men är samtidigt berättelsens förutsättning. ”Omänsklighetens labyrint” sägs utgöra ”en katedral och en arena där vi trädde in som i ett mausoleum över en gud och där vi efteråt föll på knä i blodet som spillts; vårt dryckesoffer till mästerverket. En enda av dessa sidor var nog för att förvissa oss om att vi läste en författare som var en hapax – en av de himlakroppar som bara dyker upp en enda gång på den litterära himlen”.

Mbougar Sarr deltar alltså aningen för entusiastiskt i litteraturen som homosocial tuppfäktning, och som om det inte räckte med det är kvinnosynen ibland rätt grabbig. Jag menar, man kan inte som Diégane klaga över klichéer och sen häva ur sig saker som ”anblicken av hennes yppiga kropp får blodet att sjuda”. Men övertron på (manlig) genialitet och objektiv kvalitet är samtidigt en gestaltning av den postkoloniala problematiken. Både Elimane, Diégane och andra personer i boken har ett komplicerat förhållande till det nya landet. Flera av dem göra vad som helst för att få ”Frankrikes erkännande” och slippa undan den exotiserande blicken, identiteten som afrikanska undantag.

Och trots vissa invändningar så tycker jag ändå att Mbougar Sarrs roman är bländande, språket är ofta makalöst vackert, vilket man kan tacka översättaren Cecilia Franklin för. Här är ett exempel (författaren har i och för sig inte ens rudimentära kunskaper om söt- respektive saltvattensfauna, men det är snyggt av översättaren att respektera hans ”lac de douleur”):

”Man kliver ner i en bok som i en mörk och iskall sjö av smärta. Men på bottnen hör man plötsligt en festlig melodi: kaskeloternas tango, sjöhästarnas zouk, sköldpaddornas twerkande, de gigantiska bläckfiskarnas moonwalk.”

Det skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av Mbougar Sarrs roman. Om man kan skaka av sig känslan av pretentiöst litteraturtugg, så är den oändligt mångbottnad, en makalöst rik värld att kliva in i, och just på grund av sina skavanker troligen mycket bättre än mästerverket av TC Elimane som vi naturligtvis aldrig får läsa, eftersom genialitet bara är en illusion.