GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Karin Smirnoffs nya roman är en nattsvart vandring med avgrundshumor

Karin Smirnoffs nya roman ”Sockerormen” är väldigt annorlunda mot hennes tidigare Jana Kippo-trilogi. Aase Berg är angenämt överraskad.
Karin Smirnoff kan sväva iväg i fullkomligt surrealistiska och totalt utflippade utvikningar.
Karin Smirnoff kan sväva iväg i fullkomligt surrealistiska och totalt utflippade utvikningar.
Foto: Johan Gunséus

Går det att skriva om Norrland utan att skriva om enslingar som bor i otäta ruckel med bilvrak på tomten, fårade och fåordiga kufar i termobyxor och reflexväst? Karin Smirnoff lyckades i alla fall liva upp det klichéartade ämnet i den hyllade trilogin om Jana Kippo. Men när Smirnoff nu ger ut en ny roman kommer läsare som väntar sig mer av samma att bli besvikna. Eller snarare förvånade. Nya boken är mycket annorlunda.

Roman

Sockerormen

Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Polaris

Den här gången är kufarna nämligen barn. Dialekten är borta, men meningarna är å andra sidan ännu mer korthuggna. Och den hårresande galghumorn finns kvar.

Boken är skriven ur den maktlösa men samtidigt absurt brådmogna flickan Agnes perspektiv. Hon är ”en liten människa som föddes gammal”, ”ett vuxenbarn med hår som ett Bauertroll och mördarblick”.

Agnes hatar sin mamma, ”vackra vidriga Anita”, på goda grunder. Även i gestaltningen av henne använder Smirnoff en kliché: den begåvade men trashiga skönheten utan möjligheter, som har sin amerikanska motsvarighet i en gudsförgäten trailer park. Hon är alkoholiserad och manipulativ: ”Anitamammans tårar är hennes starkaste vapen. Mot dem finns ingen atombomb.” Men det finns också en viss förståelse för den utsatta kvinnans tragedi: ”Att sörja och sörja för hänger ihop”.

Precis som sin mamma är Agnes musikaliskt begåvad, ett underbarn. Samtidigt är hon totalt alienerad. Verkligheten kallas ”ovärld”, hennes enda verkliga värld är musiken, och gemenskapen med de lika plågade kompisarna Kristian och Miika. Agnes hatiska hånande av ovärlden, till exempel förskolan och senare skolan, är obetalbart roliga.

Romanen utspelar sig i Södertälje, med avstickare till Paris, och till Stockholm innan husvagnsparken i Lugnets industriområde hade gentrifierats.

På den tiden, alltså sent åttiotal, fanns det fortfarande två deprimerade elefanter på Skansen, de stod och vaggade med snablarna i en betongsarkofag. Agnes konversation med den kedjade elefanthonan Shiva – ja, musiken kommer bland annat till henne när hon pratar med djur – är en av bokens vackraste och sorgligaste stunder. Mötet med Shiva ger henne inspiration till att komponera musikstycket hon kallar för Elefantsymfonin.

Annars umgås hon mest med en råtta när det är som värst, som ger henne goda råd: ”Se på din mamma som trädet ser på sina löv”. Och hon tänker på musik, hon tänker i musik. Precis som vännen Kristian låter musiken forsa fram i huvudet när han blir sexuellt utnyttjad av musikläraren Frank. Läsaren ryser, men ungarna följer Frank som om han vore Råttfångaren i Hameln. Han groomar dem genom att vara charmig och snäll, ”en blandning mellan gigolo och hund”, och liksom Agnes mamma är han en gravt snedseglad musikalisk begåvning.

Musiken hos Frank kommer också ur misär. Den kom till honom när han som barn blev pryglad av sin stränge far, som han fortfarande är i klorna på.

Alla lider. Det enda de har, och som bygger hela bokens paradoxala livsglädje, är en okuvlig kreativitet och fantasi. Inte alltid konstruktiv, ska tilläggas.

"Om den här boken blir en storsäljare i stil med Jana Kippo-trilogin så bevisar det alltså något intressant: de breda läsarskarorna är inte oförmögna att läsa smala, konstiga böcker."

Det är en svår balansgång att gestalta elände genom avgrundshumor. Redan Jana-Kippotrilogin är ett gränsfall mellan spekulativ freakshow och lysande gestaltning. Smirnoff lyckas ofta hålla balansen i nya boken, men inte alltid. Ibland blir det bara flamsig misärbuskis. Och när Agnes får anorexia börjar jag verkligen tycka att det är too much, även om det har en koppling till att hon fick för lite mat av sin mamma när hon var liten, att de hade ”ett skafferi med fler mjölbaggar än makaroner” och att hon tuggade på flugor för att få protein. Räcker det inte med att de vanskötta ungarna har föräldrar från helvetet, blir konstant mobbade i skolan och har en pedofil som enda vän? Att de, redan som nioåringar, börjar röka och dricka väldigt mycket alkohol med argumentet att ”det som inte smakar gott brukar göra gott”. Att de hela tiden planerar sin egen död?

Precis som Agnes själv, så är språket avancerat och retarderat på samma gång. Och innehållsmässigt kan Smirnoff sväva iväg i fullkomligt surrealistiska och totalt utflippade utvikningar. Om den här boken blir en storsäljare i stil med Jana Kippo-trilogin så bevisar det alltså något intressant: de breda läsarskarorna är inte oförmögna att läsa smala, konstiga böcker. De bara tror att de är ointresserade av experimentella romaner som, låt oss säga Helena Österlunds ”Kari 1983” eller valfri titel av Martina Montelius. Karin Smirnoff har många likheter med båda dessa författare, nya boken är inte mindre knäpp än deras, men till skillnad från dem är hon så superhajpad och kioskvältande att läsarnas motstånd mot ”svår” litteratur kommer att förblindas.

Och om de breda läsarskarorna kan suggereras att tro att ”Sockerormen” enbart är lättläst underhållning, så gör det mig i slutändan mer glad än ledsen. Precis som själva romanen. Det är fascinerande att man kan känna sig så fri av att följa de här barnens nattsvarta helvetesvandring. Deras magiska tänkande, blandat med klarsynthet på gränsen till pragmatisk cynism, är märkligt hoppingivande och upplyftande.

Karin Smirnoff

Född: 1964 i Umeå
Böcker: Jana Kippotrilogin ”Jag for ner till bror” (2018), ”Vi for upp med mor” (2019) och ”Sen for jag hem” roman (2020). Trilogin har blivit en stor läsarsuccé.
Bokens första mening: "Hej det är jag."
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff

Läs mer