En övermättad genomgång av förfalskandets konst
Förfalskad konst – Sveriges enda konstpolis berättar
Författare: Peter Lloyd och Leone Milton
Förlag. Lind & Co
Den så kallade katalogarian dyker ju upp i Wolfgang Amadeus Mozarts opera ”Don Juan”, komponerad 1787. Den är en enda lång uppräkning av den store förförarens alla erövringar. När jag läser Peter Lloyds ”Förfalskad konst” får jag lätta reminiscenser till operaverket. Boken är nämligen en nästan ändlöst lång lista, över drygt 30 kapitel, av hur konstförfalskning gått till, förr och nu. Till slut inställer sig en övermättnad. Namn på personer, konstverk och årtal må variera, men i grunden är det samma brott som beskrivs om och om igen.
Peter Lloyd är Sveriges ende konstpolis och förstås en auktoritet av rang. Men han må vara full av hur många bra historier som helst, efter ett tag inställer sig oundvikligen känslan av att vi här åser det som ibland brukar kallas överflödets förbannelse. Falska konstintyg, oäkta provenienser, ryska gangstrar och osunda gallerister har uppenbarligen lurat skjortan av konstsamlare i alla tider; här blir det lite för mycket av det goda. Ernst Billgren har förvisso skrivit ett förtjänstfullt förord och visst är det lite kul att få möta legendarer inom förfalskeriet som Alaska-Håkan, Ölandsförfalskaren et consortes, men som sagt...!
En sak som etsat sig fast hos mig är dock gränsdragningen mellan falsk och äkta konst. Lloyd berättar att flera av de riktigt stora konstnärerna, Rembrandt och Michelangelo bland andra, samlade lärljungar kring sig, lärlingar som ibland fick i uppdrag att måla förutbestämda motiv. Fann dessa nåd inför mästarens ögon kunde han understundom sätta sin egen signatur på verket.
Alltså: är en äkta Rembrandt alltid en äkta Rembrandt?
”Men han må vara full av hur många bra historier som helst, efter ett tag inställer sig oundvikligen känslan av att vi här åser det som ibland brukar kallas överflödets förbannelse.”
