Annons

En tredje diktsamling i obestämd form

Kultur • Publicerad 16 mars 2006
Helene Rådberg. Foto: Cato Lein
Helene Rådberg. Foto: Cato LeinFoto: 

Vad är en mamma? Det vanliga familjära tilltalsordet för mor. Ja, men det finns lika många sorters mammor som det finns döttrar. Kanske är det lättare att ringa in vad en mamma är eller kan vara genom att skala bort och utesluta förväntade egenskaper som häftar vid ordet. Helene Rådberg ger i dag ut sin tredje diktsamling och den har den något lakoniska titeln En sorts mamma kallad. Man förstår på en gång att det här är litet obekvämt; att det inte är varm choklad som väntar, eller en ideal närvaro av mammighet. Helene Rådberg är dessutom, har det visat sig, en poet som på ett snävt avtecknat och isande klart språk kan förmedla starka bilder som roterar inåt samtidigt som de fungerar på en yta, en plats, en interiör. I det här fallet ett hem. Genom att ge tydliga tidsmarkörer genom musikaliska slagdängor, mode, politiska referenser, miljonprogrammet etc, vet jag som läsare snabbt att jag har landat i ett svenskt femtiotalshyreshus och allteftersom jag går in i Rådbergs text förflyttas jag också framåt i tiden.

Ytan eller platsen är initialt namngiven till Gästrikegatan 7 och det är nästan som att stiga in i ett slags poetiska enaktare när jag läser En sorts mamma kallad. Rådbergs versala rubriker till textstyckena, en avslutad på varje sida, fungerar litet som en scenanvisning, till exempel: I KÖKET STRYKER MAMMA GULA HEMSYDDA BOMULLSKLÄNNINGAR MED MODERNT NEDHASADE LIV OCH VIDA KJOLAR. Man går in i textens förlopp av kontrakt och kontrahenter: Det oskrivna kontraktet mellan mamma och flicka, och det omöjliga "avtal" där de två parterna: flicka och mamma byter plats. Vem är mamman till mamman? Här finns en liten flicka och här fanns en mamma. En psykotisk mamma och en liten, liten mamma till mamman, som är flickan. En allseende berättare finns också. Här begås ett självmord, men innan dess många försök och många namngivna tabletter. Flickan blir äldre och går rakt ut ur lägenheten. Till slut ut ur boken som en flickas mamma.

Annons

Någon gång ljudet av skott. Jag ser tillbaka till Rådbergs debut: Mellan henne och jag, och tycker att det finns paralleller till nya boken. Skotten och flickmotivet, men också de intressanta förskjutningarna i identitet. Jag tycker bättre om, som nu, när Rådberg stramar till formen och gör det konsekvent. En text som arbetar på flera plan behöver det stödet.

Helene Rådberg arbetar i sin text med både versaler och kursiveringar som för att skjuta in olika förhållningssätt men kanske mest för att poängtera en tidsanda. Ibland är dessa inskjutningar gamla kända vaggvisor eller ramsor, men de kan också bestå av tanketext: jag har alltid längtat efter att få säga det ljuvliga ordet mamma. Jag tvekar på om En sorts mamma kallad är en helt igenom lyckad diktsamling. Tveksamheten består just i paradoxen i att den å ena sidan visar upp en formmässig regelbundenhet och ger sken av berättande struktur, samtidigt som den inom den ramen fragmentiserar och laborerar med röster och tilltal i olika teckenformer.

Dessa konkurrerar litet väl mycket med varandra. Ibland vill jag bara stanna i rubriken eller scenanvisningen. Det stör mig litet och därför lägger jag ifrån mig boken med en obestämbarhetskänsla.

Tina Persson
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons