Annons

Essä: Hedersvåldet förtrycker flickor och krossar familjer

”Min bror köper omoderna kläder åt mig. När jag kommer till skolan tar jag av mig de fula kläderna,” säger Nadja, 15 år. Min pappa accepterar inte att jag eller min mamma diskuterar med honom. Han tvingar oss att göra som han vill,” säger Shaima 16 år. Sociologen, kriminologen och författare Jamila Hussein skriver om hedersvåld i familjer.
essä • Publicerad 8 februari 2020
Detta är en personligt skriven text i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ljus, rosor, ett porträtt och en kondoleansbok utplacerade på Landskronas praktiska gymnasium våren 2012, sedan en nittonårig kvinna och elev på skolan dödats.  Flickans lillebror dömdes senare för mordet.
Ljus, rosor, ett porträtt och en kondoleansbok utplacerade på Landskronas praktiska gymnasium våren 2012, sedan en nittonårig kvinna och elev på skolan dödats. Flickans lillebror dömdes senare för mordet.Foto: Stig-Åke Jönsson / TT

Som 16-årig skolflicka i Bagdad såg jag en tonårskille som just mördat sin mamma. Jag var på väg till skolan. Killen hade en blodig kniv i handen. Framför honom låg en död kvinna. Han ropade att han dödat sin mamma för att tvätta bort skammen. Jag glömmer aldrig pojkens uttryck. Han var hysterisk, stressad och rastlös. Han skiftade mellan gråt och hysteriskt skratt.

Några berömde hans mod och andra såg ledsna och tankfulla ut.

Annons

Efteråt ville jag veta varför hedern var så viktig att en tonårskille mördade sin egen mamma. Jag frågade flera vuxna men fick inga klara svar. Några sa att det var en galen människa som inte visste vad han gjorde. Andra sa att killen handlat helt rätt för att återge hedern till sin familj.

De olika svaren förbryllade mig.

Händelsen gjorde att jag studerade sociologi och kriminologi vid universitetet i Erbil och i Göteborg. Jag arbetade som lärare vid universitetet i Erbil. I min tjänst samarbetade jag med stadens fängelse. Bland klienterna träffade jag både män som begått hedersmord och tonårsflickor som hotats av hedersmord. Flickorna hade placerats i fängelset eftersom det inte fanns några institutioner som kunde erbjuda dem skydd. De var ensamma och rädda. Det var djupt orättvist att flickorna tvingades tillbringa sin tonårstid här tillsammans med grova brottslingar. Jag såg med egna ögon att männen behandlades väl och fick besök av beundrande vänner och grannar. De behövde bara stanna bara några månader i fängelset.

Jag försökte leva mig in i hur det skulle vara att växa upp i en familj där hederskultur råder.

Hur var det att som ung tvingas inse att både offret och gärningsmannen var en del av den egna familjen? Dessa frågor i kombination med mina upplevelser av importerat hedersvåld i Sverige gjorde att jag skrev boken ”Heder och hedersvåld: Berättelser, fakta, fördomar” (2017). I boken har jag intervjuat tonårsflickor i Sverige som drabbats av hedersvåld, men också gärningsmän, söner, döttrar och mammor från Irak, som förlorat en syster eller dotter i ett hedersmord. Speciellt döttrarna och mammorna präglades av mycket starka känsloreaktioner. De grät hejdlöst och pendlade mellan sorg, uppgivenhet och ilska. Kroppsspråk, ansiktsfärg och röst vittnade om mycket starka reaktioner. Alla flickor berättade att de aldrig hade kunnat tänka sig att den kärleksfulla pappan kunde bli så förändrad att han till och med dödade sin egen dotter. Flickorna blev medvetna om att de riskerade att drabbas av samma öde om de inte levde upp till föräldrarnas regler. De hamnade i ett slags chocktillstånd som kunde bestå under lång tid. På lång sikt kan de också få svårigheter att lita på män och våga knyta an till dem i hållbara relationer.

En 16-årig flicka i Irak: ”Då förstod jag att en flicka inte får bli kär för då kan hon bli mördad. Om jag någonsin kommer att känna mitt hjärta klappa för en speciell man, kommer jag att skära ut hjärtat och kasta det till hundarna.”

”Föräldrar i patriarkala kulturer använder olika grader av hedersvåld i sin uppfostran.”

Jag upptäckte en överlevnadsstrategi hos de kvarlevande familjemedlemmarna. De betraktade hedersmordet, inte som orsakat av gärningsmannen, utan av det kollektiva skvallret som fryst ut pappan ur gemenskapen och tvingat fram hedersmordet. Det här synsättet hjälper familjen att leva vidare och innebär en resignation, ett accepterande av hedersvåldet. Föräldrar i patriarkala kulturer använder olika grader av hedersvåld i sin uppfostran. Barn som uppfostrats så kommer att fostra sina egna barn på samma vis.

Utifrån hederskulturens synsätt har pojkar och flickor helt olika roller och uppgifter i familjen, samhället och livet. Det leder till åtskilda könsroller och olika förväntningar på sönerna och på döttrarna. Pojkar och flickor uppfostras helt olika för att de tidigt ska lära sig hur en flicka respektive pojke ska bete sig. När ett barn föds är könet det allra viktigaste. Om det är en pojke hälsas födseln med stor glädje och entusiasm. En kungason och kommande ledare för familjen har fötts. Speciellt mamman gratuleras för att hon, enligt gammal folktro, lyckats frambringa en son. Om däremot en dotter föds dämpas glädjen och om en kvinna råkar föda enbart döttrar kan mannen skilja sig från henne eller ta sig ytterligare en hustru för att en son ska kunna födas.

En 42-årig mamma i Irak som förlorat en dotter i ett hedersmord: ”Min man blev mycket ledsen och arg på mig varje gång jag födde en dotter. Kanske visste han redan inom sig att det skulle bli problem med att uppfostra alla döttrarna.”

Allt detta gör att nyfödda flickor från första stund möts av annorlunda attityder och förväntningar än nyfödda pojkar. Flickors uppfostran går ut på att sätta gränser för deras frihet, även med våld om det skulle behövas. Flickor ska bli oskuldsfulla mönster av dygd och moral. De ska vara blyga, tillbakadragna och tystlåtna. De ska inte ta för mycket plats och alltid lyda männen och sina äldre bröder. De ska bli goda föredömen för sina kommande döttrar.

Annons

Pojkar däremot uppfostras till att bli sina pappors ställföreträdare och ledare för familjen. De ska ta ansvar för ekonomin och övervaka sina systrars moral. Pojkarna lär sig att de har en slags fullmakt att ta över som ledare om pappan måste vara borta från familjen under längre eller kortare tid. Detta kan ske redan innan pojken nått tonåren och även om han har betydligt äldre systrar. Pojkar har mycket större frihet att vistas ute i samhället och de uppfostras till att våga fatta egna beslut. Det kan innebära att tonårspojkar tidigt erbjuder sig att genomföra hedersmord på sina systrar. Två exempel i Sverige är hedersmordet i Umeå den 15 december 1996 då 15-åriga Sara mördades av sin 16-åriga bror och 17-åriga manliga kusin och hedersmordet i Landskrona den 23 april 2012 då 19-åriga Maria dödades av sin 17-åriga bror.

”Om en flicka går emot kollektivets normer för sexualitet och moral sprids rykten och skvaller om henne.”

Effekten av den här typen av uppfostran är att flickorna blir alltmer rädda, hjälplösa och osjälvständiga. Pojkarna däremot upplever en press att de ska vara tuffa, modiga och aldrig visa svaghet. Både pojkar och flickor hindras från att spontant leva ut sina behov och känslor. Flickorna måste acceptera våld och hot. Pojkarna blir en del av familjens övervakningssystem. Gemensamt för båda könen är att de kan tvingas att ingå arrangerade äktenskap.

Om en flicka går emot kollektivets normer för sexualitet och moral sprids rykten och skvaller om henne. Många verkar njuta av att sprida skvallret vidare, vilket går lätt via digitala media. Kanske beror det på att människorna är rädda för att själva förlora sin heder och kan uppleva trygghet genom att frossa i andra människors förlorade heder.

När pojkar och flickor från hederskulturer möter den svenska kulturen och moralen med jämlikhet mellan könen kan det uppstå många problem. I mina intervjuer med invandrarflickor i Sverige framkom tydligt att många flickor upplever den nya västerländska kulturen som positiv och lockande med sin stora frihet och jämlikhet. Samtidigt möter dessa flickor i sina familjer helt andra normer och värderingar, som gör att de kommer i konflikt med sina föräldrar. Det kan i sin tur leda till inre identitetskonflikter. Flickorna tvingas hitta strategier av lögner och halvsanningar för att kunna fungera och verka i båda kulturerna.

Tavga, 17 år: ”Jag talar inte sanning. Det finns inte något annat jag kan göra om jag vill göra en sak som mina föräldrar har förbjudit mig”.

Det är vanligt att flickorna anpassar sin klädsel.

Nadja,15 år: ”Min bror köper kläder åt mig, men kläderna är alldeles för stora och omoderna. Så jag sparar pengar och köper egna kläder. Jag tar på mig kläderna jag köpt under kläderna som min bror köpt. När jag kommer till skolan tar jag av mig de fula kläderna.”

Föräldrarna upplever ofta den västerländska kulturen som ett hot. Då uppstår kulturkrockar inom familjen. Konflikter som skapar avstånd mellan barn och föräldrar. Pappan, som i Sverige förlorat sin gamla maktställning i familjen, känner sig hotad.

Shaima, 16 år: ”Min pappa accepterar inte att jag eller min mamma diskuterar med honom. Han tvingar oss att göra som han vill.”

Vissa flickor hamnar på tjejjourer. Enligt tjejjourernas handlingsplaner ska de hjälpas till självständighet så att de kan hitta sin plats i det svenska samhället. Men problemet är att de inte fått stöd tidigare i skolan. Tiotusentals barn i den svenska skolan lever under ofrihet och hedersförtryck och riskerar att tvingas gifta sig under sommarlovet i arrangerade barnäktenskap.

Annons

För att hjälpa barnen att utvecklas till fria och harmoniska individer utan våld och hot bör skolan och föräldrarna samverka. Föräldrarna måste bli tydligt informerade om vilka värderingar och lagar som gäller i det svenska samhället. Att allt våld i uppfostran är förbjudet. Det gäller könsstympning, tvångsäktenskap och alla typer av hedersvåld. Föräldrarna behöver också hjälp att hitta en balans mellan sin gamla kultur och den nya. Om föräldrarna lyckas har de mycket större möjligheter att lära sina barn att hitta en syntes mellan kulturerna.

Jamila Hussein

Sociolog, kriminolog och författare

Fotnot: Texten är en förkortad version av ”Min bror köper omoderna kläder åt mig – om barnen och de unga som växer upp i en hederskultur” ur den nyutkomna antologin ”Vi måste börja med barnen”, red. Ylva Mårtens, Ordfront förlag

Annons
Annons
Annons
Annons