GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Ett majestätiskt och skrapigt Low mixar änglalikt med distat

Skivrecension • Publicerad 24 september 2021
Rock

Low

Album: Hey what

Skivbolag: Sub pop/Playground

Low har stått stadigt vid min sida sedan debuten “I could live in hope” 1994. Visserligen med en viss stagnation och halvlyckade experiment då och då.

Förra albumet “Double negative” var dock det bästa Minnesota-duon gjort på nästan 20 år. Det äkta paret Mimi Parker och Alan Sparhawk skapade magi ihop med producenten BJ Burton (även Bon Iver).

Nya skivan är ännu ett imponerande kapitel där de samarbetar igen. Den pastorala minimalismen och Parkers änglalika sång blandas med en skrapig och distad ljudbild. De lyckas hitta en balans mellan det storslagna och trasiga. Tillsammans med amerikanskan Lingua Ignota är det här årets mest känsloladdade album och Low är fortsatt förknippade med evig genialitet.

Fredrik SöderlundSkicka e-post
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Smålandsposten och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.