Ett reportage utan billiga poänger

Eller som han rappar nu, nyligen släppt från ett fyraårigt fängelsestraff: ”När jag drömmer, det alltid om döden/ Om inte det fiender, då är det mina bröder”.

Att våld och merparten av kriminalitet faktiskt minskar enligt BRÅ:s siffror kan vi inte nog berätta om, när det numera hetsas för att skapa rädslor och därmed röster för ett allt mer slutet samhälle. Men de siffrorna hjälper inte alls de unga män som hamnat i gängkonfliktens Rinkeby. Eller deras närmaste, eller poliserna där.

I den dödliga skuggan på Järvafältet spelar det ingen roll om du tillhör Shottaz eller Dödspatrullen. Lojaliteterna svänger snabbt för ett antal tonåringar, och allt känns närmast grymt slumpmässigt. Men har man bestämt sig för att någon måste dö, då dör han. Det finns många bland de forna vännerna — många av dem har gått i samma skola eller spelat fotboll ihop, varit bästisar sedan dagis — som är beredda att hålla ett vapen och fyra av en livs- eller snarare dödsavgörande patron mot en jämnårig tonåring.

Efter en avrättning får inte det andra gänget visa svaghet. Om man ska behålla kontroll över stöldgods, narkotika, över pengar, nyrekrytering och prestige. Att ta dödlig hämnd blir en helvetisk livsstil.

Den så onödiga gängkonflikten fortgår. Få (3 av 11) av morden blir uppklarade. Ingen vågar skvallra. Polisen misslyckas. Och det allt mer splittrade (klass)samhället misslyckas . Alltför få tycks bry sig om offer eller förövare. Eller hur man bryter gängens nyrekrytering, som sker redan med barn. Det är det mest otäcka: att allt för få bryr sig utanför de närmast berörda. Och ibland inte ens de. Tystnad råder. Eller lika illa, någon väljer att ta billiga politiska poäng på morden.

Journalisten och författaren Diamant Salihu tar inga billiga poäng i ”Tills alla dör”, som handlar om ovanstående lilla helvete. Tvärtom sätter han sig ner med direkt inblandade på alla sidor – och framför allt: han bryr sig! Den viktiga känslan genomsyrar hela den balanserade berättelsen och är bokens största styrka. Därför blir ”Tills han dör” en av årets viktigaste böcker.

Det finns inget tassande hos Salihu. Men heller inget av den nutida hetsen, där man tidigt bestämt sig för en linje och sedan följer den, gärna ”skrikande”, hur överbevisad man än blir. Tvärtom. När Salihu beskriver denna otroligt otäcka och sorgliga konflikt ur så många perspektiv — de otroligt kallhamrade gängmedlemmarnas, familjernas, skolans, polisens — finns det som man så sällan får i en samtida debatt; öppningar och blickar från flera håll. Salihu ser att orsakerna ibland är löjligt enkla, men flera, och lösningarna svåra. Där samhället, men också skola och föräldrar bär ett stort ansvar!

Det är en unik situation, då så unga män, tidigare bästisar, dödar varandra. Det är en situation påverkad av vapentillgång, men också av möjlighet att skaffa sig en synlig status, så som man inte gjorde förr. Hela denna avrättningscirkus från främst några få ur en andra generations invandrare från Somalia, beror mycket lite på migrationspolitk, men en politik som tillåtit ett parallellsamhälle växa fram med starkt ökande klasskillnader ingår. Men — skulle jag vilja säga efter att ha läst Diamant Salihus bok — än mer ger den en bild av samhällets individualisering. Ingen är värd nåt. Men rätt agerat kan även en nyligen hopplöst fattig andra generationens invandrare bära Gucci och blingbling. Likt rapparen Yasin.

Hjälten för de unga är ett barn som förvandlas till ”Scarface”. Tills det är dags att dö. Rapparen Jaffar Byn tror inte att han blir trettio.

”Tills alla dör” berättar en samtida historia så oerhört långt ifrån de flestas vardag. Ändå en som så många har så mycket tankar kring. Det kan man visst det ha, men läs den här boken först.