Fängslande arabisk berättarkonst

I centrum står tre systrar som uppnår vuxen ålder under tidigt 1980-tal: äldsta systern Maya, vars största tillgång tycks vara en slående återhållsamhet, mellandottern Asma som har en brännande längtan efter både kunskap och moderskap och den yngsta, Khawla, den vackra och romantiska systern som outtröttligt väntar på en kusin som för många år sedan flyttat till Kanada men lovat att komma hem och gifta sig med henne.

Alla tre gifter sig och får barn, men livet blir inte som de tänkt. Asmas bohemiske och skenbart fritänkande man vill ha en självständig hustru, men bara på sina egna villkor. Khawla får till sist sin stora kärlek men tvingas dela honom med hans kanadensiska flickvän. Maya, som i tysthet uppslukas av en hemlig förälskelse gifts bort till en annan man och slocknar helt. Med åren utvecklar hon endast ett intresse: att sova.

Berättelsen rör sig genom tiden och sträcker sina grenar bakåt, via systrarnas föräldrar till ett annat Oman där det varken fanns elektricitet eller förlossningsavdelningar och kvinnor födde ståendes ”som hästar”. Under berättelsens gång förändras landet snabbt från klansamhälle till rikt oljeland. På bara några årtionden avskaffas slavsystemet, i alla fall officiellt, det byggs motorvägar och trevåningshus i betong ploppar upp som svampar i den lilla byn. Men den äldre generationen har svårt att hitta hem i allt det nya och förstår inte de yngre som ger sina barn nymodiga namn och tjatar om att få en BMW i examenspresent.

Den här oförmågan att förstå eller nå andra människor är ett genomgående tema i boken. De olika karaktärerna förblir i grund och botten främmande för varandra på grund av kön, ålder, etnicitet eller klass. Även om samhället utvecklas på ytan så hålls människor fast i gamla hierarkier och sociala arv vilket omöjliggör ett möte som jämlikar.

Boken är, med undantag av kapitlen om Mayas man Abdullah, helt skriven i tredje person vilket gör att de olika karaktärerna till och med känns främmande inför sig själva. Den består i stor utsträckning av inre dialog, vi lär känna karaktärernas via deras egna tankar, vilket skapar ytterligare ett lager av avgränsning gentemot andra. Maya tänker: ”Hon tyckte att livet verkade bestå av två separata delar, som natten och dagen: livet vi lever och livet som lever inuti oss.”

Jokha Alharthi har tilldelats Booker International Prize och sägs i sitt skrivande både ta avstamp i och förnya den arabiska berättartraditionen. För mig som inte är särskilt inläst på genren eller vet mycket om Oman öppnar den upp en helt ny värld. Jag anar att det finns lager som går mig förbi men jag fängslas av den medryckande berättelsen, det vackra språket och intressanta persongalleriet där en karaktär i taget fördjupas och får färg och form. Jag blir också berörd av den underliggande melankolin. Det är helt enkelt en fulländad roman.