Farnaz Arbabi: Kände igen mig i rädslan

Liksom romanen börjar pjäsen i en serietidningsbutik någonstans i Sverige, där ett islamistiskt terrorattentat mot en Lars Vilks-lik serietecknare med Mohammed-karikatyrer i sin portfolio snart ska misslyckas.

Scenograf Jenny Kronberg har verkligen gått loss vad gäller rummet, och efter ett tag inser åskådaren att allt är "enormt genomtänkt", för att citera Farnaz Arbabi, regissör och dramatiker samt en av Unga Klaras två konstnärliga ledare. Butiken är smockfull med dystopiska serietidningar, där finns "X-men", i vilken det införs diskriminerande lagar mot mutanter, där finns även "Judge Dredd", som utspelas i en totalitär fasciststat där polisen också är domare.

– Vi lever i en tid då fiktionens dystopier inte känns så främmande längre. Vi kan se det runt omkring oss i dag, i olika grad. Vi är inte där än, åtminstone i Sverige, men den här typen av mardrömsskildringar är inte helt Orwellskt absurda längre, säger Farnaz Arbabi, som även står för regin.

En tonårstjej som kallas Nour är den enda av terroristerna som överlever. Hon hamnar på en anstalt där hon söks upp en författare, som får ta del av hennes berättelse. Nour påstår sig komma från framtiden, en framtid där attentatet lyckades och ledde till att Sverige blev en fasciststat där alla som inte är Sverigevänner är fiender och där muslimer och judar sätts i läger. Nour har rest tillbaka i tiden för att stoppa terrordådet – och ändra framtiden.

Nours berättelse träffar något hos författaren. Det hon berättar om är precis vad han som muslim fruktar. Romanen gjorde starkt intryck på Farnaz Arbabi; författarens rädsla var också hennes.

– Jag läste ut den på ett tåg. Någonstans mellan Herrljunga och Stockholm började jag gråta. Jag kände igen mig i hans rädsla, en rädsla som jag vet att jag inte är ensam om. Nationalism och rasism ökar, kvinnors- och hbtq-personers rättigheter ifrågasätts. Samtidigt bildas ett utanförskap där radikala grupper får större grogrund. Jag ställde samma fråga som författaren, är Sverige ett land som i framtiden kommer att inkludera mig, eller ska jag flytta?

Farnaz Arbabi kunde inte släppa romanen, inte bara på grund av ämnet, utan också eftersom hon är gammal sci-fi-nörd. Hon hörde av sig till Johannes Anyuru och bad om att få göra teater av den.

– Han blev jätteglad och ville inte vara inblandad i dramatiseringen, han sade att han litade på mig och gav mig fria händer.

Hon har flera romandramatiseringar bakom sig, prisade och hyllade sådana, men att dramatisera Johannes Anyurus roman har likväl varit en stor utmaning.

– För det första är det en på många sätt komplicerad roman, den har olika tidsplan, olika parallella universum och medvetanden som byter kropp. Samtidig finns där en brännhet diskussion kring radikalisering, islamistisk men också nationalistisk. Det har tagit tid att navigera i materialet. Vilka delar är relevanta för min uppsättning? Vad ska jag välja bort i ett material som jag är så otroligt förtjust i?

I Farnaz Arbabis tolkning ligger fokus på Nours berättelse om framtiden, men också på relationen mellan Nour och författaren, som i dramatiseringen är en kvinna.

Liksom i romanen finns i pjäsen ett hopp, i slutändan är det ändå värt att stanna i Sverige och kämpa för en annan framtid. Farnaz Arbabi känner också hopp, men befarar att det först måste bli värre innan det kan bli bättre. Hon är fortfarande rädd och har märkt av en hårdhet i samhället, i debatten men också på gatorna. Människor sluter sig, tilliten sjunker och vi förlorar förmågan att se oss själva i andra, menar hon.

– Jag tänker att scenkonsten kan bidra med hopp. Teater är unikt eftersom det är ett möte mellan människor av kött och blod. Publiken möter människor och berättelser som de kanske aldrig skulle ha mött och lyssnat till i verkliga livet.

Rättat: I en tidigare version var premiärdatumet felaktigt.