Filmrecension: Bostadsbrist och patriarkal terror

Sandra (Clare Dunne) har två små döttrar och en man som slår henne. Berättelsen inleds också med en rejäl misshandel som leder till ett uppbrott. Men som ofta i skadliga relationer tar inte våldet slut för det.

På något osannolikt sätt får pappan Gary (Ian Lloyd Anderson) behålla halva vårdnaden om barnen och försöker locka tillbaka Sandra. Men nej, hon har bestämt sig för frihet och sliter på två olika jobb, som städare på en bar och hos en pensionerad läkare med hälsoproblem, men hon har ändå inte råd med eget boende.

"Herself" gör det uppenbart hur klassklyftor på bostadsmarknaden slår extra hårt mot utsatta kvinnor. Byråkratin kring bostadskö och bidrag är som kvicksand. För Sandra gäller det att rycka upp sig och själv lösa problemet. Frågan om var samhällets makt ligger lämnas för vinden.

Sandra får snilleblixten att bygga sitt eget hus. Då inträffar ett smärre mirakel: den rike läkaren hon städar hos upplåter en bit tomt. Genom att förklara sin situation lyckas Sandra också rekrytera en hygglig medelålders arkitekt som tar på sig jobbet. Sandra fortsätter att be om hjälp med mössan i hand och samlar ihop fler godhjärtade nya bekanta som hjälper till med bygget. Orimligt gemytlig stämning uppstår.

Sensmoralen att det är okej att be om hjälp är förstås värdefull, men inte särskilt spännande att titta på när dramaturgin är så förutsägbar. För varje framgång med huset dyker exet upp som ett monster och gör sig påmind.

"Jag saknar den han var" säger Sandra i en scen, men det är svårt att förstå varför, eftersom Gary saknar försonande drag. Däremot antyds det att han själv har blivit misshandlad av sin far, och att han för vidare den traditionen.

Egentligen blir varken Gary eller Sandra tredimensionella rollfigurer bortom förövare och offer. De små barnen blir heller aldrig mycket mer än symboler för oskuld som går förlorad. "Herself" skildrar däremot psykisk terror trovärdigt och den är helt klart välspelad, vilket skänker autentisk mänsklighet till ett stundtals enkelspårigt manus. Det räcker för att höja den ett snäpp över standardklichéerna.