Filmrecension: Mest brännande just nu

Vad är ett hem? Den frågan ställs tidigt i den animerade dokumentären "Flykt". Går det att skapa sig ett nytt hem om man tvingas bort från sitt ursprungliga? Rent praktiskt kanske, men på djupet, känslomässigt?

"Flykt" är den sanna historien om "Amin", numera dansk medborgare och akademiker, som är på väg att gifta sig med sin pojkvän. I samband med detta nya steg i livet har Amin börjat fundera över barndomen och i intervjuer med sin gamle skolkamrat, filmaren Jonas Poher Rasmussen, öppnar han sig för första gången om vad som egentligen hände när han tvingades lämna sitt hem.

Det blir en vindlande, dramatisk och sorgsen historia – fylld av trauma, skuld, nyupptäckt sexualitet, Roxette-hits i en baklucka hos en människosmugglare – som skildrar vad en krossad barndom på flykt kostar även längre fram i livet när det där hemmet ska byggas upp på nytt.

I ett ovanligt grepp är dokumentären till största delen animerad, både regelrätta intervjuer och dramatiserade tillbakablickar är tecknade i en realistisk stil, uppblandat med mer formmässigt friare sekvenser.

Det påminner om Ari Folmans självbiografiska "Waltz with Bashir" (2008) och låter genialt nog huvudpersonen förbli anonym samtidigt som han blir så skickligt levandegjord. Man faller handlöst för Amin redan från start, då han i början av filmen dansar runt på Kabuls gator i sin lillasysters nattlinne, med A-ha:s "Take on me" i lurarna.

Men snart ska Sovjetunionen dra tillbaka sina styrkor och inbördeskrig bryta ut. Då som nu utgör talibanerna ett dödligt hot för befolkningen, som desperat får fly. För att publiken inte ska glömma bort att det inte är en saga vi tittar på så klipps det då och då in verkliga, icke-animerade arkivbilder – bland annat på fartyget Estonia som spelar en liten men hemsk roll i historien – på ett sömlöst och snyggt sätt.

Det finns också ljusa stunder och det saknas inte små, korta humoristiska episoder. I en scen mot slutet av filmen bjuds det på så fin syskonkärlek att ett stort leende parkerar sig på läpparna. På många sätt kan man dra slutsatsen att den här filmen slutar lyckligt – jo, faktiskt så går det att hitta nya hem även om det är svårt. Men att se "Flykt" samtidigt som Afghanistan faller i realtid, igen, skapar en extra, kuslig dimension till en redan sevärd filmupplevelse.