Filmrecension: Starkt och fritt från klichéer

"Det här är världens sämsta föräldraskap", säger Millas mamma resignerat. Hon och hennes make tittar ut genom fönstret där deras 16-åriga dotter skojbrottas och fnissar med sin 23-årige knarklangande kanske-pojkvän Moses på gräsmattan.

Vid en snabbtitt är det förstås enkelt att hålla med. En i princip hemlös kille som behöver duscha och möjligen tända av är kanske inte vad någon förälder drömmer om för sin enda dotter.

Men är det någonting som "Babyteeth" skildrar, på sitt väldigt egna och sympatiska vis, så är det hur livet aldrig blir som man tänker sig. Och att det i vissa lägen är bäst att ta det som bjuds.

Milla (Eliza Scanlen) träffar Moses (Toby Wallace) på en pendeltågsstation. Hon börjar blöda näsblod och han stoppar blodflödet. Sedan ber han henne om pengar. Precis när man tänker att Milla kommer att låta sig luras ställer hon ett eget villkor, han måste följa med henne hem för att få pengarna. Samt klippa hennes hår.

Millas föräldrar, psykiatern Henry (Ben Mendelsohn), och den före detta pianisten Anna (Essie Davis) är måttligt roade. Men Milla är envis och störtförälskad och lyckas hålla den dödsdömda relationen vid liv.

Historien bygger på ett manus av Rita Kalnejais och skildrar hur fyra personer hanterar kärlek, kris och sorg, utan de vanliga klichéerna. Filmen är indelad i korta kapitel, försedda med talande överskrifter som "Romance part 1", och bärs fram av Eliza Scanlen ("Sharp objects"), som får uppleva det fantastiska: den första stora kärleken och alla känslor som det för med sig för en ung kvinna.

Till saken hör att hon också är drabbad av cancer. Det fina med "Babyteeth" är att detta faktum är en realitet som genomsyrar precis allt men som ändå aldrig stjäl fokus.

Det är nästan märkligt hur den debuterande regissören Shannon Murphy lyckas ta genren "döende tonåring som möter kärleken" och göra något som känns på djupet, får en att gråta och må bra utan att man för en enda sekund känner sig känslomässigt manipulerad.