Florence Welsh sjunger näven i bordet

”I am no mother, I am no bride, I am king”. Brittiska Florence and The Machine är tillbaka med sitt femte album i ordningen och tonen sätts direkt på det inledande spåret “King”. Florence Welsh sjunger näven i bordet och håller sedan bestämt kvar den där under den fjorton spår långa låtlistan.

”Dance fever” har, som titeln antyder, dansen i sig. Disco, och snabba, bombastiska takter. Men det som framförallt greppar tag är Welsh attityd, tonalitet och allvar. Hennes röst och uttryck blottar, tillsammans med musikens tyngd, en ny nerv och en personlig tematik som också gör att låtarna känns långt in i magen. Texterna ventilerar ämnen som frihet, kärlek, moderskap kontra oviljan att göra avkall på sitt artistskap, och feminism. Och det hela landar i en skiva som känns både storslagen och intim på samma gång.