Grävlingen krafsar bara på ytan

Fredrik P Winters thrillerdebut gräver inte tillräckligt djupt, men bör nog ändå inte läsas av den som samtidigt håller på med dränering av huset, konstaterar Bella Stenberg.

Recension • Publicerad 5 juni 2020

Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Grävlingen

Psykologisk thriller

Författare: Fredrik P Winter

Förlag: LB

Göteborg hemsöks av en seriemördare, men offren hittas inte. Mördaren, Grävlingen, tar sig in genom källargolvet och lämnar bara jord och blod efter sig.

Utanför kontorsdörren hittar Annika Granlund ett smutsigt manus med titeln ”Jag är Grävlingen”, underskrivet av en författare som försvunnit spårlöst. Att ge ut den kontroversiella boken räddar förlaget ekonomiskt.

”Polisen Cecilia Wreede börjar överväga mördarbiografins kloförsedda underjordiska varelser och Annika, hemsökt av ett barndomstrauma i en källare och besatt av drömmen om barn och hus, tar ett par mer än lovligt ologiska beslut.”

Annons

Problemet (utöver den moraliska aspekten) är att detaljerna stämmer alltför väl med verkligheten. Polisen Cecilia Wreede börjar överväga mördarbiografins kloförsedda underjordiska varelser och Annika, hemsökt av ett barndomstrauma i en källare och besatt av drömmen om barn och hus, tar ett par mer än lovligt ologiska beslut.

Att inleda kapitlen med Grävlingens röst är suggestivt, och Winter balanserar personerna på gränslinjen mellan galenskap och övernaturligt. Men varken i polisarbete, stress eller skräck gräver han tillräckligt djupt.