Har manuset till ”Catfight” legat på lut i en byrålåda i åtminstone tio år?
En catfight är en kamp mellan kvinnor. I min föreställningsvärld är stereotyp-catfighten ofta fysisk, utförd med långa naglar som river genom någon annans långa hårman, inte sällan alls handlar dispyten om en man och inte sällan är hårmanen stel av hårspray. Den är ohederlig (killar slåss ärligt med knytnävar men tjejer nyps och rivs) och bitchig och lite sexig. Och… något ålderdomlig?
Catfight
Författare: Johanna Wester
Förlag: Romanus & Selling
Johanna Wester berättar pedagogiskt och lättförståeligt om vad internaliserat kvinnoförakt är, hur separatistiska rum fungerar och ger en sorts grundorientering i feministisk teori. Men är det en bok om feminism för 2021? Tveksamt. I sitt ärende påminner ”Catfight” om svenska feministiska klassiker som ”Under det rosa täcket” och ”Fittstim”. Men de böckerna skrevs för över 20 år sedan. Något måste ändå ha hänt sedan dess? Även om många av problemen kvarstår har analysnivån höjts.
”Systerskapet” existerar idag i en ohelig allians med kapitalet, skepticism mot kvinnligt ägda företag som säljer parfymerade tamponger skälls som ”kvinnohat” och H&M säljer T-shirtar för barn med tryck som ”YAS QUEEN” och ”GIRL BOSS” och ”FEMINIST”.
Jag tror absolut att frågan om internaliserat kvinnoförakt är viktig och aktuell, men då måste det väl ändå finnas mer aktuella exempel än ”Buffy the vampire slayer” och bråket mellan Sarah Jessica Parker och Kim Cattrall från ”Sex and the city”? Kvinnor som kritiserar andra kvinnor är enkla att tysta ner med paroller om solidaritet, den större bilden och det där gamla Madeleine Albright-citatet. Den feministiska analysen är inte längre så okomplicerad.
Så länge världen fortfarande i stor utsträckning präglas av ojämlikhet är det förstås möjligt att ge ut grundkurser i feministisk teori. Men när fundamentala jordskred kring nya, i högsta grad feministiska, horisonter som debatten om transrättigheter och Black Lives Matter fladdrar förbi helt hastigt, frågar jag mig om manuset till ”Catfight” legat på lut i en byrålåda i åtminstone tio år? Och om det inte tjänat mycket på en rejäl uppdatering?
Varje kapitel inleds med en bit av Johanna Westers personliga uppvaknande till feministisk medvetenhet, vilket utgör de mest levande och färglagda texterna. Där finns något. För hur många förnuftiga instruktioner vi än får kring hur vi ska motarbeta fördomar och orättvisor, på alla områden, så är det ändå den levda erfarenheten, självrannsakan, djupt personliga förändringskraften, som gör skillnad på riktigt. Det vill jag läsa om.
Det privata är ju, som det sagts, politiskt.
