Hardings säregna ”slop’n’soul” fångar en annan tidsperiod

De två första släppen var enhetliga ljudmässigt, men inte på så vis att de endast tillhör genren soul. Harding kallar sin musik för “slop’n’soul”, som innebär att andra genrer spiller över i hans skapande. Bland annat gospel, punk, rock och R&B.

“If words were flowers” är lik hans tidigare verk på många sätt, men är ljudmässigt mer lo-fi. Många av låtarna flyter ihop och rinner förbi i en behaglig ström av kvinnliga bakgrundssångare, serenerande stråkar, gungiga blåsinstrument och Hardings röst, som stundvis påminner om en viss annan soulfylld Curtis. Musiken gör mig nostalgisk över en tid jag själv aldrig levt i och platser jag aldrig befunnit mig på. 70-talets Atlanta, på en jazzklubb med en whisky i handen eller sittande i kyrkbänken under söndagsgudstjänsten, sjungande tillsammans med gospelkören.

Trots att musiken ofta känns som en skildring av det förflutna, tvingas man under lyssningens gång stanna upp i förvåning då och då. Som i låten “So low”, då Harding använder sig av elektriska syntljud och autotune-effekt på rösten. Även inslagen av rap, som i “Hopeful” och “Where is the love”, sticker ut. Nog för att han får till en egen twist på musiken, men är den att föredra? Stundvis känns de modernare inslagen malplacerade. Som att klämma in ett nutida Kanye West-track mitt i en Sam Cooke-skiva.

“If words were flowers” lyckas till stor del fånga en annan tidsperiod utan att bli en generisk imitation. Hardings säregna ”slop’n’soul” skiljer musiken från den han själv växt upp med. De modernare inslagen träffar inte alltid rätt, men det finns ingen tvekan om att den här musiken har själ.