Annons

Hasselbladspristagaren: Vill tänja gränser

Dayanita Singh tilldelas årets Hasselbladspris. Den indiska fotografen är själv förvånad över att bli utvald – eftersom hon inte jobbar riktigt som andra i yrket.
Fotografi • Publicerad 8 mars 2022
Dayanita Singh är en indisk fotograf som presenterar sina bilder i bokformat. Pressbild.
Dayanita Singh är en indisk fotograf som presenterar sina bilder i bokformat. Pressbild.Foto: Cecilia Sandblom/Hasselbladstiftelsen

Dayanita Singh anses vara en av världens mest välmeriterade och tongivande fotografer, även om hon själv går på tvärs mot allt vad likriktning heter. Hennes fotografier är inte ämnade att betraktas inom tavelram på en vägg, utan i bokform och ofta i olika installationer.

– Att få ett sådant här fint pris är enormt för mig, just för att jag sysslar med något helt annat. Jag vill tänja fotografins gränser – det gör jag förmodligen redan. Hasselbladspriset är beviset på det, säger hon.

Dansa med Hasselblad

Annons

Just Hasselbladskameran har en speciell betydelse för Dayanita Singh. Hon fotograferade med en kamera från den svenska tillverkaren i många år, tills hon tvingades ge upp analoga fotografier för de digitala. Hon beskriver hur hon brukade hålla kameran under naveln och svänga på höfterna för att fotografera det hon såg – vilket mynnade ut i ett slags dans.

Dayanita Singh ville döpa en utställning till "Dancing with my Hasselblad", men konsthallen i Berlin tyckte att det skulle bli för mycket produktplacering och ändrade till "Dancing with my camera".

– Jag saknar tiden med min Hasselblad. Vi var som en enhet, jag brukade kalla den mitt tredje bröst. Den blev en förlängning av min kropp. Hasselblad passade mina händer och när jag tar fram den känner jag dess styrka. Den är som en talisman, säger hon.

Dayanita Singh föddes i Delhi 1961 och bor kvar i det indiska huvudstadsområdet. Hon har publicerat över 20 fotoböcker och ställt ut världen över. 2015 gjorde hon utställningen "Suitcase museum", där hon samlade sina bilder i ett stort arkiv som placerades i två resväskor. Året därpå skapade hon installationen "Museum of shedding", där hon satte in ett arkivskåp med foton i en miljö med en säng, skrivbord och stolar.

– Det är viktigt för mig att utforska sättet vi upplever fotografiet. Jag vill ta ned bilden från väggen. Publiken ska uppleva fotografierna på samma sätt som man betraktar en skulptur. Man går runt och tittar, eftersom man inte kan ta in allt på en gång.

"Besatt av arkiv"

Under pandemin har Dayanita Singh inte haft några digitala utställningar, utan i stället ägnat sig åt en av sina favoritsysselsättningar.

– Jag har haft tid att gå igenom mitt arkiv och mina gamla kontaktkartor. Det är därifrån en stor del av min nya utställning i Berlin kommer, 30 år gamla bilder som aldrig har blivit framkallade. Många av dem mindes jag inte ens att jag hade tagit.

TT: Har det här något med din fascination för arkiv att göra?

– Ja, jag är helt besatt av arkiv. Min mamma var arkivarie. Hon katalogiserade allt i vårt hus, till och med mina medicinrecept. Hon sparade och arkiverade alla klipp från när jag varit med i tidningar. Jag har en nästan irrationell besatthet av papper och jag fotograferar fortfarande arkiv.

TT: Skulle du kalla dig nostalgiker?

Annons

– Absolut inte. För mig är arkiv inte nostalgiska utan ett sätt att bevara nuet för framtiden. När jag började ta foton av vårt hem sade mamma "fortsätt, någon gång i framtiden kommer någon att vilja se de här bilderna för att få veta hur till exempel golven såg ut". Det har gett mig styrkan och förmågan att se att mitt arbete har historiskt värde.

"Ett misslyckande"

Efter att ha studerat i New York återvände Dayanita Singh till Indien 1986 och närmade sig hijra-communityt, där hon lärde känna transpersonen Mona Ahmed, vars liv hon dokumenterade i en fotobok med samma namn. Ett arbete hon nu ser tillbaka på och tänker vidareutveckla.

– För mig var boken ett misslyckande. Mona är den mest intressanta personen jag träffat i mitt liv och efteråt pratade folk bara om henne som “eunucken Mona”. De förstod inte vilken exceptionell människa hon var. Jag fortsatte att fotografera henne tills hon gick bort 2017, hon var min bästa vän.

TT: Tror du att det hade varit annorlunda om du gjort den i dag?

– Definitivt. Mona sa alltid att "folk i väst kommer inte att förstå, de delar upp världen i manligt och kvinnligt." Men jag börjar se en förändring och jag kommer att göra en ny bok. Men jag hade velat göra den medan Mona levde. Hon valde fotografierna med mig och skrev bildtexterna. På sätt och vis var hon ett arkiv i sig själv, hon bar så mycket inom sig.

Fakta: Hasselbladspriset

2021 delades inget pris ut, men man bestämde inför 2022 års prisutdelning att dubbla prissumman till 2 miljoner kronor.

Tidigare pristagare:

2020 Alfredo Jaar, Chile

2019 Daido Moriyama, Japan

2018 Oscar Muñoz, Colombia

2017 Rineke Dijkstra, Nederländerna

2016 Stan Douglas, Kanada

2015 Wolfgang Tillmans, Tyskland

2014 Ishiuchi Miyako, Japan

Fakta: Hasselbladspriset

Född: 18 mars 1961 i Delhi.

Bakgrund: Studerade visuell kommunikation vid Nationella designinstitutet i Ahmedabad och dokumentärt fotografi vid Internationella centret för fotografi i New York, USA. Hennes bilder har ställts ut på Serpentine Gallery i London, Centre Pompidou i Paris och Venedigbiennalen.

Konst: Dayanita Singh inledde sin karriär med att fotografera Zakir Hussain, en traditionell indisk trumslagare. På det tyska förlaget Gerhard Steidl har hon givit ut många av sina uppmärksammade fotoböcker, som är både böcker, utställningar och kataloger eller arkiv samtidigt.

Aktuell: Med en retrospektiv utställning på Martin Gropius Bau i Berlin. Fotoboken "Let's see" ges ut på Gerhard Steidl i juni.

TT
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons