Hjärtlig punkighet och nyfiken lojhet i Hans Gunnarssons noveller

Även vid fina stunder kan en ilande rädsla drabba oss, tanken att något plötsligt ska hända. Hans Gunnarssons ”Bormann i Bromma” bär en underliggande hotfullhet – samtidigt som den är lite punk. Henric Tiselius har läst.
Bokrecension • Publicerad 6 februari 2021
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Hans Gunnarsson
Hans GunnarssonFoto: Sara Mac Key
Novellsamling

Bormann i Bromma

Författare: Hans Gunnarsson

Förlag: Albert Bonniers

Kompisgänget kan befinna sig vid en vintrig utsiktsplats väntande på nyårsfyrverkerierna, eller vid en sommarvarm golfgreen för några korta inspel.

Oavsett var vi är, inser vi att även vid fina stunder kan en ilande rädsla drabba oss, tanken dyka upp att något plötsligt ska hända. Som bryter samvarons trevlighet, dess vanor och normer. Det gör det i alla fall ständigt i Hans Gunnarssons nya novellsamling ”Bormann i Bromma”.

Precis som titeln antyder får vi här historier om hur udda vargar (ibland i fåradräkt) bryter sönder den medelklasstillvarons kollektiva självgodhet. Vem är egentligen inkräktare? Och vem hotar egentligen vem?

Hans Gunnarsson har efter debuten för 25 år sedan setts som en av våra mest intressanta novellister. Men de senaste femton åren har han faktiskt huvudsakligen ägnat sin författartid åt att skriva romaner. Hela åtta stycken, inklusive den så uppmärksammade ”All inclusive”. Det är först nu som Gunnarsson är tillbaka i sitt lätt tillskruvade novelland.

Hans stil är egen och bekant. Historierna känns ofta som om de skulle ha hämtats från ”typ en krogkväll”. Lockande vardagshistorier med topspin. Skrattspeglar av bekväm medelklasslunk, eller livsöden från samhällets botten. Inte sällan kombinerade.

Berättelserna är sällan känslomässigt personliga, eller drabbande nog att sätta djupa spår, men väcker onekligen hisnande tankar i stunden. Språket bärs framåt av ett slags ”nyfiken lojhet”. Och har en hjärtlig punkighet, som räddar Gunnarsson de gånger han har tenderar till att sparka neråt … Bra så.

””Bormann i Bromma” är klar och läsvärd, om än något ojämn. ”Rubberware” känns tillyxad där den i överlastade kast blandar dildos, SM-lekar, fyllgubbar och galenskap”

För var och en av berättelserna har Hans Gunnarsson utgått från superrealistiska målningar av sin Stockholmskollega Martin Wickström, vars bilder — precis som novellerna — bär på vardagsutsnitt. Ofta i form av husfasader, slutna och hemlighetsfulla, tomma stadsmiljöer hotfulla i sin likgiltighet. Ett slags blick, både hos Wickström och Gunnarsson, som vi kan känna igen från John Ajvide Lindqvist. Hans Gunnarsson befolkar sedan Wickströms bilder, men det hotfulla består. Enkla vardagsmöten ges en spänningsförklädnad à la Dashiell Hammett.

”Bormann i Bromma” är klar och läsvärd, om än något ojämn. ”Rubberware” känns tillyxad där den i överlastade kast blandar dildos, SM-lekar, fyllgubbar och galenskap. Som fotbollsnörd kan man hitta ett par sakfel i en annars väldigt fin Tipsextra-novell. Å andra sidan är ”Sisyfos IV; Körverk med vedklyv” i sin rytmiska stil av enradingar underbar, muskulös och dråplig (om ett par som skriver filmmanus som ingen vill filma — vilket Gunnarsson dock själv lyckats få göra med sina manus ett flertal gånger). Och ”Brottarstugan” — om sju män och en ung kvinna — omskakande.

Det finns frågor som knyter ihop de elva texterna: Var ligger brytpunkten mellan ett kollektivs solidariska omvårdnad och dess stenhårda grupptryck? Varför passar vissa aldrig in? Varför är somliga människor så sugna på hämnd, fast man själv inte alls tycker att man förtjänar det?

Ett annat tema: Människans vackra lust att skapa historier och mysterier — hur ofta kan inte dessa hamna snett när de får spinna iväg och bli ”verklighet”? Så, när blir en bra historia lögn? Det kanske just en god författare utforskar bäst. Hans Gunnarsson gör det.

Hans Gunnarsson ”Bormann i Bromma”
Hans Gunnarsson ”Bormann i Bromma”
Henric TiseliusSkicka e-post