Hysteriskt roligt om medelklassens lilla liv
Nästa!
Läkarroman
Författare: Nina Lykke
Översättning: Lotta Eklund
Förlag: Wahlström & Widstrand
Senast jag var glad på just det här sättet över en bok, var för ett drygt år sedan när jag läst ”Nej och åter nej”, Nina Lykkes förra roman. Med ”Nästa!” fortsätter hon sin precisions-research kring medelklassen i medelåldern. Elin har precis flyttat in i sitt mottagningsrum på vårdcentralen, lever på chokladmjölk och artificiell ”fruktjuice” och för konversationer med Tore, ett dömande och ganska sarkastiskt plastskelett som står i ett hörn.
Hon har råkat ha en affär, närmast av en slump, lite för att hon känner att det förväntas av henne, och kanske lite för att se vad som händer, med sin expojkvän sedan ungdomen. Mest vill hon komma bort från sin eventuellt tråkiga man Aksel som bara åker skidor och springer i skogen, eller är det en ersättning för alkoholism i vardande? Kickarna hon får av sin lilla affär gör det enklare att sluta dricka vin ur ett glas stort som en guldfiskskål varje kväll. Det är oklart vad själva Elin egentligen ”vill” – kanske mest bara vila och vara ifred.
”Varje dag kommer de till Elin med sina problem: en feltajmad graviditet, ett retligt barn som simulerar öroninflammation”
Hon är trött på sina patienter också. Varje dag kommer de till Elin med sina problem: en feltajmad graviditet, ett retligt barn som simulerar öroninflammation, ”Tjocken” som inget annat gör än äter fett och röker. Någon vill ha lite sympati, någon annan kräver en viss sorts röntgenundersökning – Elin är trött på allesammans och allesammans är de symptom på hur skruvat livet i västvärlden blivit (fram tills nu när det är covid-19-karantän och folk har slutat flyga).
”Nästa!” är hysteriskt, lakoniskt rolig och kirurgiskt precist träffsäker, jag tycker om allt med den här romanen. Iakttagelserna, formen, avmättheten, upptäckarlustan, det krasst konstaterande och de orimliga (supertrovärdiga) dialogerna.
Jag kommer att tänka på 90-talsfilmerna ”Smoke” och ”Blue in the face”, som Paul Auster skrev och regisserade. Tänk er Harvey Keitel fast femtio-plus, kvinna och allmänläkare, och i Oslo istället för Brooklyn, och bok istället för film, och superfokuserad istället för kedjerökande vid en bardisk. Med lysande dialog. Exakt så.
Framför allt är Lykke helt otrolig som ser allt det här, all löjlighet och småskurenhet och allt fejkande, men ändå behåller empatin. Hon genomskådar människor utan att slakta, avslöjar dem utan att förakta. Tack så mycket, Nina Lykke.
