Jensen är provocerande självsäker
Mot stjärnorna
Författare: Carsten Jensen
Översättning: Fredrik Ekelund
Förlag: Albert Bonniers
Genre: Sakprosa
Danske Carsten Jensen är framför allt en förträfflig romanförfattare, där inte minst kollektivromanen ”Vi, de drunknade” (2006) och sjö- och konstnärsromanen ”Sista resan” (2007) är värda att nämnas. Men det är framför allt som stridbar och oupphörligt verksam debattör han gjort sig ett namn, där hans patos är lika iögonfallande som hans benägenhet att uttrycka sig allt annat än nyanserat, ibland med oerhörda anklagelser mot föremålen för hans utgjutelser. Detta spiller inte sällan över på honom själv och hans trovärdighet som opinionsbildare, vilket är synd eftersom han allt som oftast är ute i angelägna ärenden.
Ett tiotal böcker finns översatta till svenska, senast tankeboken om terrorism och populism, ”Källarmänniskor”. Liksom nu utkomna ”Mot stjärnorna”, med undertiteln ”Om nödvändigheten att sätta höga mål”, sätter den vår tids stora globala spörsmål och vår hantering av dem under lupp. I nu aktuella bok, ett slags stridsskrift för framtiden, tar Jensen särskilt upp vikten av samarbete mellan yngre och äldre generationer, med utgångspunkt i en högst befogad oro: ”När de unga inte vill bli vuxna och de vuxna inte vill vara det, vem tar då ansvar för framtiden?” I 113 miniessäer, personliga betraktelser och variationer på generationstemat, fäktar han vilt åt alla håll, och angreppspunkterna är fler än stjärnorna på himlavalvet. Det handlar om akademiernas instrumentella syn på kunskap, om såväl vänsterns som högerns skuld och om ”innehållslösa aktiviteter” på kommunikationsbyråerna. Inget ont eller gott får försummas: varken ”de gamlas comeback” (Bernie Sanders, Jeremy Corbyn), Brexit, Den arabiska våren eller den hyllade tv-serien ”Skam”; inte heller cyberspace som ”ansvars- och konsekvensbristens heligaste domän”, Breivik och Utøya, fake news, de ungas defaitism i Trumps USA, Occupy-rörelsens aktivism eller Edward Snowden.
Jensen har tveklöst många kloka (och en del mindre kloka) saker att säga om det mesta, men hans slängiga stil, kategoriska påståenden och förenklade argument leder alltför ofta till betänkligheter hos läsaren och inskränker på den intellektuella halten. Boken innehåller helt enkelt så många tvärsäkert formulerade ”sanningar” att man storknar.
Vad som ändå kan motivera en läsning är framför allt Jensens väsentliga och akuta frågeställning – Kan vi engagera oss över generationsgränserna och tillsammans skapa stora berättelser? – och exemplen på detta i texten. Hur rätt har han till exempel inte när han påtalar att ett ”ungdomsuppror är dömt till maktlöshet ifall det istället för handfast, beslutsam uppbackning bara emottager gratulationskort”, som i typfallet Greta Thunberg. Eller när han beskriver den allt högljuddare identitetspolitiken som ”offrens militans”. Problemet med den här boken är snarare bristen på en klok redigering av det spretiga materialet och den alltför stora mängden lättuggade floskler (”Pengar kan inte köpa allt”. No shit, Sherlock!). Men icke desto mindre kan Jensens skrift i händerna på yngre och äldre medborgare säkert väcka en del välbehövliga tankar och reaktioner.