Jörgen Gassilewskis nya diktsamling lämnar inga djupare avtryck

Poeten Jörgen Gassilewskis senaste bok var en roman: ”Hastigheten”, som handlade om folkmordet i Rwanda. I ”Göteborgshändelserna”, 2006 beskrev han kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg.

En växelverkan mellan dikt och berättande prosa finns det även inslag av i den nya diktsamlingen ”Ballongen”. Särskilt tydligt växer det fram i en intressant berättelse om fyra ryska ungdomar – Anja, Olga, Kim och Oleg – som vi följer i deras politiska engagemang och aktiviteter i Petrograd, under spartakistupproret i Berlin 1919 och i demonstrationer i Paris på 30-talet.

Annars är det här en diktsamling som mera diffust och sökande kretsar kring det grundläggande i vår existens: kropp, tid och rum. Och inte minst: förflyttningar. Poeten garanterar att förutsättningarna för att uppleva detta är både gemensamma och universella: ”Alla har i princip samma möjlighet…Alla rör sig genom tid och rum”.

”Ballongen” är inget undantag. Uppblåst innehåller den poetens andedräkt, men när den lyfter och seglar vidare reflekterar den en värld på avstånd. Hos mig fastnar den mest i besvärande glapp och tomrum. Då hjälper det inte att jag ser hur typografiskt elegant Jörgen Gassilewski låter ord och textrader dansa över boksidorna, för att visa hur sammanhang tätnar – och glesnar. Hur ett språk kan skikta sig.

Den här ”Ballongen” glider mig ständigt ur händerna. Efter flera genomläsningar tvingas jag konstatera: det är inte jag som släpper taget om ballongen, det är den som inte får fäste hos mig.