Josefina Johannisson är 40 år, ett år yngre än vad hennes mamma Mona var när hon brutalt mördades av Josefinas pappa Klas en julidag 1988. Några dagar tidigare hade Mona gått till socialkontoret i Växjö med Klas och sina två barn och överlämnat barnen till handläggaren och åkt därifrån. Det var sista gången Josefina träffade sin mamma. Hon var bara fyra år gammal, brodern två år äldre.
Den här händelsen har naturligtvis påverkat henne och många i hennes närhet på olika vis. Josefina känner sig både stark och sårbar.
– Jag har blivit stark, jag var tvungen till det. Har alltid varit en duktig flicka och presterat. Sportig och framåt. Jag har inte haft något val egentligen.
– Jag älskar att plugga och lära mig saker! Hamnar jag bredvid en person som har kunskaper om något börjar jag genast lyssna. Det har nog varit min livlina. Förbättring och utveckling. Jag vill förbättra, säger Josefina.
Anledningen till att vi möts är att Josefina Johannisson under två års tid har skrivit på en bok som nu kommer ut, ”Mona: En mamma, ett mord och en dotter”. Det är just vad boken handlar om, mordet på Josefinas mamma, de efterlevande barnen, Josefina och hennes bror och deras väg ut i livet. Hur blev det för dem egentligen? Men boken handlar även om förhållandet till den psykiskt sjuke pappan Klas. Om samhällets ”normalisering” av mäns våld mot kvinnor, att antalet kvinnor som varje år dör till följd av våldet ligger på ungefär samma år efter år. Det är egentligen det som är bokens kärna, det Josefina vill nå ut med.
– Det jag främst vill med boken är att försöka säkerställa att inte andra kvinnor råkar ut för samma sak som min mamma. Vi har cirka 15 kvinnor på tur att mördas nästa år. Kvinnor som lever i dag och som vi kan rädda. De här kvinnorna pratar ofta med socialtjänst och vård. Vi borde ha en nollvision, behandla varje mord som ett stort samhällsmisslyckande, menar hon.
”Det jag främst vill med boken är att försöka säkerställa att inte andra kvinnor råkar ut för samma sak som min mamma. Vi har cirka 15 kvinnor på tur att mördas nästa år. Kvinnor som lever i dag och som vi kan rädda.”Josefina Johannisson
– I stället lägger samhället pengar på att utreda, lagföra och låsa in farliga män. Samhället bekostar vård för uppkomna skador och familjehemsplaceringar vilket är dyrt. Man måste omfördela, förhindra och förebygga. Om man lägger summan i ett tidigare skede i förloppet, då kan vi ha en kvinna som kan bidra till samhället istället, menar Josefina.
Josefina upplever det som att det finns de som står utanför samhället som inte får det skydd andra får. Hon har tänkt mycket på hur det var när det gällde hennes egen familj.
– Socialtjänsten fick information om att vi for illa, men de utredde inte. Vården vet att pappa är väldigt sjuk, men reagerar inte när Mona kommer dit. Det är som en konstant följetong av personer som inte gör sitt jobb. Jag får förhålla mig till det, fortsätter hon.
Josefina har alltid vetat att hon kan få uppmärksamhet genom att tala om det som har hänt, men har inte velat förknippas med det här. Men för två år sedan började hon skriva.
– Det började med Unizons konferens om barn som var kvar. Då var min bakgrund mitt livs största hemlighet. Jag tänkte att det kunde ställa till det för mig om andra visste. Jag var med digitalt på konferensen och skrev efteråt till ordföranden och fick då möjligheten att träffa andra barn som blivit kvar.
På Unizon frågade man om Josefina ville tala i riksdagen.
– Det kändes större än mig själv. Men samtidigt en möjlighet att påverka. Jag är mamma till två döttrar som inte ska behöva växa upp i ett sånt här samhälle. Jag ville egentligen inte, men kände att jag måste för att förändra samhället.
Josefina ställde sig i riksdagen den 6 december 2022 och berättade sin historia. I publiken satt politiker, civilsamhällets representanter och kvinnojourer. Bakom Josefina syntes stora bilder på Mona. Josefina kände det som att hennes mamma fick en återupprättelse.
– Hur man behandlat henne som brottsoffer är inte okej, inte mot mig och min bror heller. Det kändes som en stark återupprättelse 34 år senare.
Så fick Josefina frågan om hon inte skulle skriva en bok. Josefina hade alltid hållit på att gräva i sin barndom, känt att det fanns saker som inte stämde. Hon började skriva och förlaget Natur & Kultur nappade direkt.
– Jag vill egentligen inte synas med det här, det finns ett stigma kring det. I så fall måste det vara för ett högre syfte, att återupprätta min mamma och normalisera samtal om relationsvåld.
Skrivprocessen har varit supertung tycker hon. Räddningen har varit hennes två döttrar. Hon har även hittat flera kloka personer som stöttat på vägen.
Josefina var bara fyra år när katastrofen inträffade. Några minnen av mamman har hon, men inte många.
– När man inte får hela historien skapar man egna minnen, man vet inte vad som är på riktigt eller från foton. Jag har hela tiden försökt förstå vad det är som har hänt. Det finns mer än vad jag vet. Jag har försökt lägga pusselbitar, tittat på foton, vad jag varit med om. Det är svårt att veta när folk inte talar sanning, då blir det viktigt att begära in dokumentation. Monas version finns ju inte med. Det är de överlevandes historier jag fått ta del av. Vad Klas sagt och vad socialtjänsten sagt, förklarar hon.
”Många har en bild av att misshandlade kvinnor är svaga, men det är de inte, det är våldet som bryter ner dem. Man blir svag av att utsättas för våld systematiskt.”Josefina Johannisson
Josefina har hittat flera brev som är svar på brev som Mona skrivit. Hon har talat med personer Mona umgicks med.
– Många har en bild av att misshandlade kvinnor är svaga, men det är de inte, det är våldet som bryter ner dem. Man blir svag av att utsättas för våld systematiskt.
Josefina vill att alla ska kunna läsa och fundera, vad är det för samhälle vi lever i? Är det så här vi vill ha det?
– Mycket är säkert lagstiftat, men annat behöver förändras. Det känns som att det finns kända systemfel som inte åtgärdas. Varför gör inte samhället det? Det är kränkande för oss överlevande. Det blir de efterlevande som får bära kostnaden för samhällets brister.
Josefina och hennes bror växte upp i en stor familj i Göteborg. En fin och bra uppväxt på många sätt, menar Josefina, men det fanns saker hon hade behövt men inte kunde få. Genom åren träffade Josefina sin pappa några gånger innan han dog 2012.
– Det har varit väldigt ambivalent när det gäller min ursprungspappa, som kom till Sankt Sigfrids sjukhus. Jag har behövt stänga av när jag har träffat honom. Jag trodde alltid att det var synd om honom, nu kan jag känna– hur sjuk var han? Hur mycket skada orsakade det mig mentalt att besöka honom? Ibland funderar jag på om även han var ett slags offer genom att han inte blev inlåst eller erbjöds bättre hjälp? Han borde ha varit förhindrad av samhället att utföra fler våldsdåd. Jag var många gånger rädd för honom, jag trodde att han kunde vara ute efter mig, berättar Josefina.
Josefina hade fått olika versioner om vad som hade hänt. En version av förmyndaren, sedan gjordes ett tv-program om mordet med direkta felaktigheter. Programmet var blodigt och makabert och mamman porträtterades som att hon hade varit galen. Det blev ett trauma.
– Först efter förra sommaren fick jag de sista dokumenten om pappas tidigare brott. Jag har läst en del på Flashback också.
Även om det nu har gått 36 år sedan mordet på Mona, tycker Josefina att det har gjorts alldeles för lite förbättringar i samhället.
– Nu pågår mycket som är bra, vill jag tro. Men det finns kända systemfel som behöver täppas till. Det går att hitta felen om man utgår från mördade kvinnors berättelser. Identifiera hålen och täpp till dem! Insatser bör utgå från kvinnorna och barnens behov snarare än verksamhetens utbud. Våga lägga pengar på att erbjuda dem ett skydd och en väg tillbaka in i samhället. Jag är säker på att det skulle rädda liv, minska livslånga trauman för anhöriga och förmodligen dessutom bli billigare för samhället i slutändan, säger Josefina.
Josefina tror inte att hon någonsin kommer över förlusten, det hon behöver är känslan av att ha ett tryggt hem som ingen kan ta ifrån henne. Hon har alltid känt sig rotlös.
– Jag står väldigt ensam.
”Cirkeln slöts, jag fick ett jobb, så det var en tillfällighet att jag kom tillbaka till Växjö. Jag har haft ett extremt tufft och hårt liv som jag har klarat av för att jag har valt att inte ge upp. Det har varit en tuff kamp.”Josefina Johannisson
Efter många år i Australien sökte hon till slut jobb i sin gamla hemstad Växjö, dit hon egentligen aldrig ville återvända. Det var 2015 och nu jobbar Josefina som verksamhetsutvecklare inom Region Kronoberg.
– Cirkeln slöts, jag fick ett jobb, så det var en tillfällighet att jag kom tillbaka till Växjö. Jag har haft ett extremt tufft och hårt liv som jag har klarat av för att jag har valt att inte ge upp. Det har varit en tuff kamp. Jag är i dag väldigt förtjust i Växjö, jag har fött mina barn här, säger Josefina med ett leende.
I dag mår Josefina ganska bra. Hon är mentalt stabil och har hittat sina sätt att hantera det som är jobbigt.
– Jag kan inte ändra på samhället, bara mig själv och hur jag förhåller mig till mig själv. Jag skulle vilja ha ett snällare samhälle där alla får vara med. Mina barn är det viktigaste, de ger så mycket glädje. Alltid när jag är med mina barn är jag lycklig.
Josefina är fast besluten om att traumat ska sluta med henne. Hennes barn ska in i samhället, ha det tryggt och säkert. De ska inte ha någon stor, mörk familjehemlighet som tär på dem. De ska leva ett bra liv.
Den 4 oktober kommer Josefinas bok ut. Hon tycker att det känns lite som att hoppa bungyjump igen, något hon provade under sin tid i Australien.
– Det känns viktigt att folk läser den, jag vill det. Jag har skrivit den lätt för att ge fler möjlighet att läsa den och förstå, normalisera och prata om det här ämnet. Vi måste ändra kulturen, inte tycka att en förlust på 15 kvinnor om året är normalt. Det är ett stort samhällsmisslyckande, vilket är tydligt i det här fallet, menar Josefina.
Vad hade mamma Mona sagt om din bok?
– På ett sätt hade hon nog inte velat synas. Men jag tror att hon hade känt omtanken och kärleken. Hon hade höga krav på språk och gillade Strindberg. Hon ville bli bibliotekarie och hade planer på att skriva en bok. Nu förverkligar jag den drömmen i hennes namn. Dessutom ville hon förändra samhällets ordning, det var ju något Strindberg ville på något sätt. Det hade varit så skönt om jag hade haft henne i min närhet.
Fotnot: Unizon är riksförbund för över 130 kvinnojourer, tjejjourer, ungdomsjourer och jourer som arbetar mot sexuella övergrepp och incest.