Kärlek som skadar kropp och själ
Jackie
roman
Författare: Anne Swärd
Förlag: Albert Bonniers
”Akta dig för kärleken”, titeln på samlingsvolymen med Anne Swärds första tre romaner, skulle passa även på hennes senaste, ”Jackie”. Här får romanens två huvudpersoner först syn på varandra när de sitter på ett tåg, den olycksbringande kärlekens främsta transportmedel ända sedan Anna Karenina mötte Vronskij på perrongen i Moskva.
”Han är mycket äldre och känner genast igen det slags flicka han behöver: ung och ensam, utan skydd.”
Hon har just slutat skolan och är på väg från skånska landsorten till Stockholm för att få ett nytt liv, hon vet inte vilket, bara att det ska bli annorlunda. Till och med sitt namn vill hon byta, hon skriver det med fingret på det immiga tågfönstret, suddar genast ut det och väljer ett nytt: Jackie.
Han är mycket äldre och känner genast igen det slags flicka han behöver: ung och ensam, utan skydd. Innan dagen är slut har han lyckats få med henne hem till sin vindslya.
Det tar inte många sidor innan jag börjar vänta på det slag som fullständigt överraskar henne när det väl kommer på sidan 181. Hon borde ha sett tecknen, märkt hans kontrollbehov, hur han håller kvar henne på morgnarna så att hon blir av med jobbet som tidningsbud. Hon borde inte ha funnit sig i han alltid hindrar henne från att träffa sin nyvunna väninna på teckningskursen. Hon borde ha undrat över att han inte verkar ha vare sig arbete eller vänner, i alla fall inga hon får träffa, utan bara vill vara med henne. Men hon är förälskad och tolkar allt som kärlek.
Perspektivet växlar mellan henne och honom; hon har all sin blinda uppmärksamhet riktad mot honom och våndas när hon sviker väninnan, men gör det ändå gång på gång, eftersom kärleken väger tyngre än vänskapen.
Han intalar sig att hon är den som kommer att frälsa honom, han har aldrig känt så starkt för någon, även om Paula i lägenheten på nedre botten, som han ofta smyger in hos för att få senaste nytt och ångestdämpande kravlöst sex, menar att det är samma visa varje gång. Den terapeut han lika regelbundet besöker får däremot inga förtroenden.
Han bär på hemligheter som bara antyds, hon har suddat ut allt ur sitt liv före Stockholm, där började det nya livet som har kastat henne in i ett dödligt förhållande. Trots att jag vet vad som kommer att hända, inte bara misshandeln utan varje felsteg fram till dess och allt mördande upprepningsvåld därefter, alla gånger hon borde ha sagt nej och gått sin väg, går det inte att sluta läsa, så skickligt drar Anne Swärd åt snaran, som i en thriller.
”Formuleringarna tycks komma så lätt till Anne Swärd att de ibland ligger farligt nära sådant som står i psykolog- eller läkarspalter”
Det beror också på språket, som ibland lägger sig som såpa på en bräda, jag stiger ut på den och glider snabbt fram eftersom jag inte tvingas stanna upp och tänka på vad jag läser, jag får allt förklarat. För att straffa henne håller han sig undan ett par dagar, hon tänker: ”Han kunde inte valt ett mer effektivt medel. Det finns knappast något hon är sämre på än kyla, hellre då en närhet som gör ont”. När hon till slut blir med barn vågar han inte tro att det är hans: ”Att han inte förmår glädjas åt det gör honom extra förbannad. Detta var ju vad han helst av allt ville: han, hon och ett barn. Men där tvivlet sipprar in sipprar all glädje ut”.
Formuleringarna tycks komma så lätt till Anne Swärd att de ibland ligger farligt nära sådant som står i psykolog- eller läkarspalter, för att i nästa stund övergå i ett helt annat slags bildspråk. När han slår gör ”adrenalinpåslaget /…/ henne nästan okänslig”. Hon hör ett ljud som varken är ”skrik eller gråt, bara ett stumt, klanglöst läte. Ett torrt raspande som när man drar kroken ur halsen på en fisk”. Jag fastnar i bilden, försöker minnas alla de gånger jag lirkat kroken ur en fisk och får inte ihop det med ljudet av stum förtvivlan, får inte heller ihop bokens allvarliga ämne med den snabba lättflytande stilen.
Romanens tema är på en gång klassiskt och mycket samtida. Världslitteraturen är full av berättelser om unga människor som lämnar landsbygden och förlorar sina illusioner i storstaden; i Anne Swärds version är tillvaron prekär, man bor inneboende eller har andrahandskontrakt, försörjer sig på tillfälliga jobb i restaurangbranschen och drömmer om att ”göra konst” eller ”bli någon” i media, men främst om den allt förvandlande kärleken. Den, snarare än berömmelse eller pengar, är den stora illusionen.
Anne Swärd har med andra ord en historia, och det räcker långt, men hon är för mån om att berätta den så att jag inte missar något i stället för att låta mig upptäcka på egen hand.
Anne Swärd
Anne Swärd är född 1969 och bosatt i Fyledalen i Skåne. Hon debuterade 2003 med ”Polarsommar ”, för vilken hon nominerades till Augustpriset. ”Jackie ”är hennes femte roman. Anne Swärd är sedan mars 2019 ledamot av Svenska Akademien.
Första meningen: Det är mot honom hon är på väg, hon vet det bara inte än.