Läsvärda krönikor med fotbollens individer och relationer i fokus
Nationalteatern: Den svenska fotbollens huvudrollsinnehavare och bifigurer
Författare: Erik Niva
Förlag: Modernista
Det är perspektiven som biter tag ordentligt, säger jag lite för högt för mig själv och låter boken med en duns landa i bordet. Hunden som legat och sovit hoppar en halvmeter. Kränkt vänder hon svans och rygg åt mitt spontana utbrott. Det är perspektiven det handlar om, tänker jag tyst för mig själv av hänsyn till min sambo, men självklart också dramaturgin och stilistiken. Erik Niva kan som ingen annan fånga det existentiella bortom fotbollen. Eller rättare sagt: via fotbollen. Med den som utgångspunkt och självklar kontext avtäcker han något mer väsentligt än 22 individer som jagar en boll.
Oavsett om perspektivet utgår från förortsdramatik eller hur det är att växa upp med silversked i mun finns det ett existentiellt djup att finna i det mellanmänskliga, i de aspekter och faktorer som de facto skapar ett liv, ett öde, en livsvärld. Har man en tillräckligt vass penna kan man göra det mest triviala viktigt och vackert. Det har Erik Niva. ”Nationalteatern”, som den nya samlingen med krönikor heter, utgår från det faktum att fotbollen är den största kulturarenan i Sverige. Men det är individerna och relationerna – också i förhållande till det egna ödet och synen på sig själv – som ligger i fokus. Det är det som gör krönikorna så läsvärda. ”Det och perspektiven”, viskar jag till hunden som nu lagt sig under en kudde i soffan. Hon bryr sig lite lika om det som jag bryr mig om var IFK ligger i tabellen.
