Läsvärt och kunnigt om deckargenrens drottningar
Drottningar och pretendenter - Om guldålderns deckarförfattarinnor
Författare: Carina Burman
Förlag: Albert Bonniers
För ett femtontal år sedan gav författaren, litteraturforskaren och anglofilen Carina Burman ut tre förtjusande historiska detektivromaner med den rättframma författarinnan Euthanasia Bondeson som huvudfigur, en listig fritidsdetektiv med drag under galoscherna. Dessa fint hopsnickrade mysterier, där Burman leker med genrens komponenter, utgör prima exempel på stilimitationen som litterär konst. Dessutom skriver hon in sig själv i en vital tradition av kvinnliga deckarförfattare och snokande hjältinnor.
”Burmans introduktioner, med minibiografier över författarna och undersökningar av deras språk-, form- och innehållsliga särdrag, är väldigt läsvärda och litteraturhistoriskt berikande.”
Burman måste alltså ha varit väl förtrogen med den klassiska detektivromanens historia, motiv och uppbyggnad redan då. I hennes lika upplysande som bevandrade nya bok ”Drottningar och pretendenter” slår emellertid hennes insikter i ämnet ut i full detektivisk blom. Här guidar hon runt läsaren bland ”guldålderns deckarförfattarinnor”, vilket betyder engelskor under mellankrigstiden och svenskor lite senare, med 1950-talet som genombrottens stora decennium.
Först ut den moderna detektivromanens hemland, där Burman, efter några allmänna betraktelser över själva genren, presenterar sex stora brittiska deckardrottningar i essäns fria form. Pusselläggaren Agatha Christie tjänar självklart som genrens första dam, efter vilken namnkunniga arvtagare – dock ej efterapare! – som Dorothy L. Sayers, P.D. James och Ruth Rendell kommit att bli deckarvärldens självskrivna fixeringspunkter. Det förvånar inte att just Sayers, med sina intagande kriminalromaner om den excentriske ärkebritten och hobbydetektiven Lord Peter Wimsey, verkar vara något av Burmans personliga favorit. Författarinnans bildning var gedigen (likt flertalet kvinnliga deckarkollegor, får vi veta) och hennes för genren litterärt höga nivå har fått mången i övrigt deckarskeptisk läsare att hamna i slukaråldern.
För svensk del uppstod den moderna deckaren redan 1918, då de båda medelålders yrkesskribenterna Fanny Alving och Malin Ödmann gav ut var sin detektivhistoria, båda med kvinnliga privatspanare i brännpunkten. Naturligtvis handlar det också en hel del om Maria Lang, som med sina 42 (snarlika) deckare i ständigt nya upplagor ännu tronar som Sveriges ohotade deckardrottning – åtminstone upplagemässigt. Ett separat kapitel om den äventyrslystna och olycksaliga Loulou Forsell, som hann ge ut fem böcker, varav tre kriminalromaner, innan hon dog blott 31 år gammal, förgyller det svenska blocket, liksom de fördjupande analyserna av Kerstin Ekmans deckare.
Burmans introduktioner, med minibiografier över författarna och undersökningar av deras språk-, form- och innehållsliga särdrag, är väldigt läsvärda och litteraturhistoriskt berikande. Dessutom är det vederkvickande att höra någon påtala det elementära faktum att detektivromanen fungerar bäst som slagfärdigt tidsfördriv, som en lättsam lek med tanke, språk och personteckning. Och medan vår tids bedrövligt allvarsamma deckarboom dras med en allmänt undermålig språkhållning, är de klassiska deckarna ”nästan alltid välskrivna”. Det behöver man sannerligen ingen Poirot, Miss Marple eller Puck för att detektera.
