Lena Kvist: Kärlek, finns den? Leonardo DiCaprio undrar
Den rödaste rosen slår ut
Seriealbum
Text och bild: Liv Strömquist
Förlag: Galago
Att läsa Liv Strömquists serier är lite som att fastna på rökbalkongen på en disputationsfest i Lund inklämd mellan en överårig Daidalosförläggare i tweedkavaj och fluga och en dokusåpamarinerad ungdom som läser alla skvallertidningar i världen (hos frisören, dit hon går ofta).
Den intellektuella Daidalosauktoriteten har ciggen.
Skvallertidningsexperten har tändaren.
Snart är samtalet igång och ingen vill gå från balkongen in till festen igen. (Liv Strömquist innehar båda rollerna så egentligen är det bara hon som håller låda på vår tänkta balkong).
Liv Strömquist har ägnat sig en del åt kärlekslivet även i tidigare album, som till exempel ”Prins Charles känsla” och ”Einsteins nya fru”. Hon har alltid haft feministiska glasögon. Sedan hon debuterade som serietecknare 2005 med ”Hundra procent fett” har det faktiskt blivit mer obekvämt för patriarkatet för varje år som gått.
Samtidigt har Liv Strömquist, född 1978, gått från att vara en ung, arg, feministisk outsider till att bli en prisbelönt och upphöjd medelålders kvinna, känd från tv, radio och teaterscenen. En svensk allkonstnär, folkkär, lite som Ulf Lundell (jo, på Öppna landskap-tiden).
I nya albumet ”Den rödaste rosen slår ut” känner man igen sin Liv Strömquist, samtidigt som hon tar nya steg.
Hon är mindre agiterande, ännu mer intellektuell. Inte lika uttalat feministisk, mer begrundande mänskligheten. Folkbildande, förstås, precis som vanligt och med sökarsonden mot samtidskulturen. Det är spretigt. Eller mångfacetterat. Och roligt.
Det handlar om kärlek. Och börjar med skådespelaren Leonardo DiCaprio.
Varför, varför, varför byter han tjej hela tiden utan att bli kär i någon av fotomodellerna på riktigt? Leonardo DiCaprio får bli en symbol för den självcentrerade samtidsmänniskan, där kärlek egentligen handlar om bekräftelse. Man ska få fortsätta vara exakt som man är och inte ändra sig för någon annan, samt för guds skull inte pytsa in mer kärlek i förhållandet än man får tillbaka.
På dejtingsajter beställer man kvinnor eller män som maträtter på Jensens Bøfhus: grunden är en köttbit, sedan lägger man till sallad, sås eller potatis efter behag. Översatt till dejtingvärlden kan man beställa en ickerökande högutbildad hundvän som gillar resor.
Liv Strömquist låter en sociologiprofessor från Jerusalem, Eva Illouz, förklara en del om hur det var förr (högstatus för män att gå i spinn över kärlek) och nu (mossigt och löjligt för både män och kvinnor att gå i spinn över kärlek).
Bokens titel ”Den rödaste rosen slår ut” kommer från den amerikanska poeten Hilda Doolittle, som Ellerströms gett ut på svenska. Hilda Doolittle blev som 74-åring orimligt kär i en fransk journalist som kom på besök. Jag skulle kunna skriva ”olyckligt” kär, men jag skriver ”obesvarat” istället. En av teserna Liv Strömquist diskuterar är nämligen nutidens flyttade fokus från att ge kärlek till att ta emot kärlek, för att få bekräftelse. ”Du älskar mig, alltså finns jag.”
Men måste obesvarad kärlek vara olycklig? Kan det inte vara lika olyckligt att aldrig våga ”falla för någon”?
Fast om man som jag, till skillnad från Leonardo DiCaprio och dejtingappen Tinder, har ett jättejättejättelångt perspektiv på kärleksrelationer handlar det kanske inte främst om att våga falla för någon utan om att orka stå kvar.
Jag vet inte om Liv Strömquist precis är till någon särskild hjälp för den älskande människan med jättejättejättelångt perspektiv; hon dissekerar kärleken och tvåsamheten rätt skoningslöst i sällskap med bland andra den där Eva Illouz och filosofen Byung-Chul Han.
Roligt, det har man ändå, medan tanken på kärleken skrämmer lite och svindlar.
