Lorentz sista album - ett bittert men fint farväl
Lorentz
Album: R1 efter drömmen
Skivbolag: Switching Lanes
När Lorentz debuterade med “Kärlekslåtar” 2014 blev han höjd till skyarna. Det kritikerrosade albumet beskrevs som något som förändrat svensk musik. De två efterföljande släppen hyllades de med, trots att de oundvikligen hamnade i skuggan av det första. Sju år och en karriärmässig kris senare ska han nu lägga ner. Efter anklagelser om att ha utnyttjat en minderårig tjej förra året blev Lorentz cancelled av stora delar av branschen. Och det är just det som får ta plats i “R1 efter drömmen”. Skivan känns som ett bittert men samtidigt accepterande farväl, riktat till de fans som stöttat honom genom den gungiga resan.
Musiken är bekant. Lorentz säregna autotuneade röst växlar sömlöst mellan sång och rap. Ljudbilden är en balansgång mellan sluddrig hiphop och elektronisk pop. Trots att soundet är sig likt innehåller texterna ett nytt mörker, där förra årets händelser hänger tungt i luften. I första spåret sjunger han “Alla kungars huvuden huggs av, speciellt om de stuckit ut hakan too far”. Vi får höra en antydan till ilska över vad som skett när han sjunger ”De kan bränna mina skivor om de vill, men kan aldrig stoppa Loso från att göra en till”. I låten “Braveheart” sjunger han hoppfullt om att kämpa sig framåt: “Det är som att dra sig upp utan rep, som att höja bröstet i tro, höja blicken mot mörkret”.
Trots att det är Lorentz signatur att sudda ut gränserna mellan rap och sång är det riktigt bra när han smalnar av fokuset, som när han i “Bathing ape” visar hur bra han faktiskt är på att rappa. Musiken är stundvis tjatig, men har ett par härliga låtar som sticker ut ordentligt. Som “Blå hortensia”, som byter riktning från det långsamma och dramatiska till full blown techno-house.
När Lorentz sjunger “Jag kunde ta kritiken, för jag vet att ni var med mig hela tiden.” förstår man att detta är mer än bara ett till album. Det är ett farväl. Och trots att Lorentz inte kan leva upp till den nivå han började på i sin karriär är “R1 efter drömmen” ett fint och värdigt avslut.
