Magisk språkbehandling i Odenstens tionde roman
Glossarium
Författare: Per Odensten
Förlag: Norstedts
Per Odensten är en litteraturens miniatyrmålare, koncentrerad och med exakta penndrag, och som därtill vet att teckna fram en historia. En prosapoet som med till synes lätt hand förmår binda samman ljus och mörker så att till och med det gråa skimrar. Alltsedan den sensationella romandebuten med ”Gheel” (1981) handlar det vanligen om sårbara människor, drabbade, som råkat ut i livet. Inte sällan skriver han en sorts fria fiktiva porträtt med begynnelsepunkt i befintliga historiska personer – en Emily Dickinson (”Vänterskans flykt”) eller Antonio Gramsci (”Människoätarens skugga”) – som liksom lyfts ut ur sina gängse biografier och andligen befrias genom Odenstens lyriska och koncisa konstprosa.
Omslaget till Odenstens nya roman ”Glossarium”, hans tionde i ordningen, pryds av ett svartvitt gammalt fotografi på en allvarsam ung kvinna i studentmössa. Bilden ser ut att var tagen någon gång under första halvan av förra seklet, och beskrivs också i själva berättelsen. Fotot är ”privat”, upplyser bokfliken, och man undrar genast: biografi även här? Författarens mor? Släkting? – Men upphör snart att gissa; det är ju utan betydelse för själva läsningen. Tar i stället till sig författarens inledande anmärkning, att detta inte är någon fallstudie, att berättelsen ”utspelas på en obestämd plats, i en obestämd tid”.
”En 160 sidor lång förtätad och djupt rörande skildring av Inas långsamma, envetna, ibland till synes hopplösa kamp mot utmattningen och sorgen, språklösheten och det förlorade minnet, ”som är blankt och tomt och glansigt som hinnan över mörkret i en skogstjärn”.”
Men nog är historien om Ina – nyskild småskolelärarinna och mamma till den fyraåriga dottern Mette, och som i 35-årsåldern får ett slaganfall i hemmet, tappar minne, tal, språk och balans – ändå en sorts poetisk-lexikografisk fallstudie. Men förstås bedriven med odenstenskt iakttagande omsorg. Vilket betyder en 160 sidor lång förtätad och djupt rörande skildring av Inas långsamma, envetna, ibland till synes hopplösa kamp mot utmattningen och sorgen, språklösheten och det förlorade minnet, ”som är blankt och tomt och glansigt som hinnan över mörkret i en skogstjärn”. Men framför allt av hennes kamp för rätten till sin dotter. På sjukhusavdelningen och gruppboendet får hon hjälp av en språkterapeut och av sin gamla mormor som ofta kommer på besök, ibland i sällskap med Mette.
Romanens första del, ”Regnet”, har tidigare publicerats i textsamlingen ”Nio sätt att beskriva regnet” (2011), som ”Glossariums” följande två avsnitt, ”Vinden” och ”Jorden”, alltså är en vidarediktning på. Odenstens prosa har alltid en på en gång förhöjd och jordbunden närvaro, och ett bildspråk som inte står Tranströmers hisnande metaforik långt efter. Det vilar hur som helst något magiskt över Odenstens språkbehandling, ungefär som den trollkarl i Inas barndom som ”talade utan att orden hördes”. Utifrån just denna bild kämpar sig Ina tillbaka till sig själv och sitt språk med hjälp av ett eget glossarium (ordlista med förklaringar av föråldrade och sällsynta ord), där hon – i likhet med Odensten själv –liksom plockar upp de glömda orden, tvättar dem rena och placerar dem på deras rätta platser. Livet måste stavas fram igen.
