GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Många vinster när Courtney Barnett saktar ner

Claves, pulserande basgångar, hesa riff och tangentnedslag går samman i dynamiska arrangemang som livar upp Barnetts förkärlek för det repetitiva, skriver BT:s recensent Karin Grönroos om Courtney Barnetts nya album ”Things take time, take time”.
Skivrecension • Publicerad 12 november 2021
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Artisten Courtney Barnett är aktuell med sitt tredje studioalbum.
Artisten Courtney Barnett är aktuell med sitt tredje studioalbum.Foto: Mia Mala McDonald/pressbild
Pop/Rock

Courtney Barnett

Album: Things take time, take time

Skivbolag: Marathon/PGM

Australiensiska Courtney Barnett har alltid haft en attityd som tillsammans med det släpiga tilltalet placerar henne i samma fack som Sharon van Etten, tidigare samarbetspartnern Kurt Vile, Kevin Morby, Angel Olsen och Big Thief. Men det har oftast också funnits en rockig inramning, en spretig nerv som sticker ut och driver på. Oftast har det också fungerat utmärkt, men till och från har den där nerven känts för forcerad och kommit i vägen för melodier och helhetsupplevelse.

När hon nu är tillbaka med ”Things take time, take time”, karriärens tredje (solo)album i ordningen så är läget däremot annorlunda. Här lutar hon sig tillbaka för en stund, och tillåter musiken att ta just tid. Upplägget är mjukare, mer svävande och med berättandet högre upp i ljudbilden. Återhållsamt, men utan att förlora i coolhet och edge.

”In the morning I'm slow, I drag a chair over to the window. And I watch what's going on, the garbage truck tiptoes along the road. Light a candle for the sufferin', send my best wishes with the wind. All our candles, hopes and prayers, though well-meanin' they don't mean a thing. Unless we see some change. I might change my sheets today” ("Rae street").

Även de musikaliska detaljerna lyfter när gitarrmattorna lättar. Claves, pulserande basgångar, hesa riff och tangentnedslag går samman i dynamiska arrangemang som livar upp Barnetts förkärlek för det repititiva.

Som bäst blir det i den inledande ”Rae street”, i varmt luftiga ”Here’s the thing”, den försiktigt poppiga ”Before you gotta go” och avslutande ”Oh the night”. Alla lättillgängliga, personliga spår med raka odramatiska texter som balanserar fint mot soundet i stort.

Utvecklingssteg behöver inte nödvändigtvis vara storslagna eller leda till att musiken helt byter riktning. Courtney Barnett har hittat en väg framåt som också hänger nära samman med hur den artistiska banan sett ut fram tills nu. En fin vinst i ett annars ofta rastlöst musiklandskap.

Karin GrönroosSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Smålandsposten och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.