Marie Magnusson: Marie Magnusson: Bisarrt skulle jag vilja kalla det
Jag läser att hon har arbetat med skilda saker som tolk, träimportör och med landsbygdsutveckling. Men de senaste två åren har Lina Wolff översatt och skrivit på heltid. Hon har nyligen gjort en nyöversättning av klassiska ”Hundra år av ensamhet” av colombianske författaren Gabriel García Márquez (1927-2014).
Lina Wolff debuterade redan för tio år sedan med novellsamlingen ”Många människor dör som du”. Den beskrivs som tonsäker och hårt skruvad. Precis vad jag skulle vilja säga om hennes böcker, i alla fall de jag har läst. Jag kanske skulle lägga till egensinnigt, absurt, underhållande och bisarrt också.
2012 kom romanen ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna”, och för den fick hon tidningen Vi:s litteraturpris.
För den näst senaste romanen, ”De polyglotta älskarna” (2016) belönades Lina Wolff med det mycket prestigefyllda Augustpriset. Jag köpte faktiskt boken på vinst och förlust en tid innan hon fick priset, utan att känna till henne. Jag läste och tyckte om på något vis. Den var så annorlunda och unik. Ordet polyglott är ju helt fantastiskt. Men inte något man använder dagligen direkt.
Den senaste romanen, ”Köttets tid”, som kom ut i augusti i år, är i samma stil kan man nog säga. I baksidestexten står det bland annat att det är ”en roman om människans behov av andlighet i en ytterst kroppslig verklighet”.
En svensk 45-årig kvinnlig skribent åker till Madrid, en stad som Lina Wolff själv har bott under flera år. (Hon har även bott i Italien och Frankrike). Skribenten har fått ett resestipendium och ska nu tillbringa tre månader där, under den varmaste tiden på året.
Madrid beskrivs som ”ett tämjt vilddjur, eller en glöd som ännu ligger och pyr”.
Hon tänker att det hade varit uthärdligare om resestipendiet gått till en stad vid havet istället, som Barcelona, San Sebastián eller Valencia.
Redan den första varma kvällen i Madrid träffar skribenten på Mercuro i en bar. Han säger sig vara jagad av skaparna till nätshowen ”Köttets tid” som han medverkat i för att sona allt ont han gjort mot sin hustru. Bakom denna publika och brutala nätbotgöring står nunnan Lucia. Sedan dyker det upp flera intressanta och udda personer under resans gång. Visst låter det crazy?
Jag lovar, det är crazy och bisarrt som sagt. Men jag gillar det. Och Lina Wolffs språk är så exakt och precist. Hon är en fantastisk stilist helt enkelt.
”Då var det som om världen var något helt annat. Som om den vore gjord av en annan materia, spunnen ur en annan dröm. Som om hon var en annan, människorna runt omkring helt andra och till och med historien en helt annan. Är det detta som är ålderdom? tänker hon plötsligt. Att acceptera förfallet och bejaka meningslösheten? Tanken fyller henne med ett egendomligt lugn, och slutligen, i gryningen somnar hon.” (”Köttets tid”, s 120)
Frågan är, vad ska det blir för pris för ”Köttets tid”?